Sista delen av andra kapitlet, lite kortare del men det får ni leva med. Sticker ju som sagt iväg imorgon så inga uppdateringar på en vecka ungefär. Sen måste jag få tillbaka kapitel 3 läst också, men har redan börjat på kapitel 4 och kommit en bit, och jag har en del fina ideér ^^

Katharina och Lea väntade utanför en stor grottöppning som sträckte sig mellan fyra och fem meter upp, och bildade en öppning som såg ut som både en kvadrat och en triangel. Katharina såg inte så glad ut.

- Hur… ehm… gick det?

- Dem lär inte besvära oss något mer. Kom igen, det är dags att visa Alven på rätt väg så han kommer hem snart, annars kommer väl alla som ser honom att tycka att världen är en tråkig plats.

- Om alla skulle vara som du skulle världen ligga i ruiner, Hákon gick mot grottöppningen med en högdragen blick på Gísl. Men jag kan knappt vänta med att få komma ifrån er, så för en gång skull håller jag med dig halvalv, dags att gå.

Gísl stirrade argt mot Hákons rygg, men gick tyst efter honom efter att ha fått en puff från Katharina på armen. Inne i grottgången var det mycket svalare, om än lite kvavt. Ungefär tvåhundra meter in utvidgades tunneln till en grotta som hade fem andra tunnlar som gick in i berget förutom den som Katharina, Lea, Gísl och Hákon kom från. Förutom tunnlarna fanns också ungefär fem personer i grottan, de tittade bara upp, nickade till Gísl och gav de andra en misstänksam blick innan de återgick till deras egna affärer.

Gísl gick fram till en av de vänstra gångarna, pekade och sa; den här går till det ända stället ni alver låter oss nomader komma till för att byteshandla, vilket inte händer så ofta kan ju tilläggas, men bara följ gången utan att svänga in i en sidogång. Det är ganska ironiskt faktiskt, att träffa er alver är nästan omöjligt eftersom er skog skyddas av uråldrig magi, men ändå så är det just er skog som det är lättast att hitta om man går härifrån.

- Bara jag kan komma hem, utan att ni saktar ner mig. Och med dem orden gick Hákon in i tunneln och började sen springa med lätta steg och var snart borta.

- Tack Hákon! ropade Katharina efter honom. Vi hade aldrig kommit så här långt utan dig!

Kapitel 2 klart! :D Ordet i grönt är ändrat från fundersam till misstänksam, mer för dem som redan läst som en point out. Hákon sticker iväg och lämnar dem andra, kommer dem att klara sig nu när Hákon sticker? Vad kommer de andra tre göra nu när de är framme? Hur kommer Hákon klara sig på egen hand? Det får ni reda på senare xD

Här kommer nästa del i kapitel 2, fick reaktionen "vad brutalt" så öhm, ja <_<

Anyway:

- Vi vilar oss och dricker där i skuggan av stenen, sa Gísl och pekade samtidigt mot en stor sten som var ungefär 3 meter hög som låg femtio meter framför dem.

- Terrängen kommer att bli lite mer kuperad, men vi är snart framme, ser ni bergskedjan där framme? Det är dit vi är på väg, det finns tunnlar i hela kedjan som sträcker sig i oändlighet, jag vet inte vart alla går men det finns en tunnel som leder direkt till din ogenomträngliga och ogästvänliga skog. Gísl tittade mot Hákon som satt en bit ifrån de andra.

- Vem har grävt dem? Frågade Katharina nyfiket, att gräva tunnlar i en bergskedja verkar lite onödigt.

- Enligt berättelser så är det dvärgar som gjorde dem för länge sen, hur länge sen vet jag inte, men det var långt innan alver och människor kom hit i alla fall. Jag antar att det var någon slags gruva, men vad som utvanns vet jag inte, det finns flera grottor där inne, och ännu fler tunnlar, de används för närvarande av nomader, man kan stöta på dem när man går i tunnlarna. Det är lättare att komma till andra sidan av berget genom tunnlarna och det finns flera oaser på den sidan. Men vill man köpa och sälja saker på marknader så är det den här sidan som gäller, de där tunnlarna underlättar verkligen. Där inne borde vi vara säkra från vakterna, ingen av nomaderna skulle berätta för dem om oss, och även om de skulle göra det så hittar jag bättre i dem där tunnlarna än alla andra. Jag vågar dessutom gå längre in och även utforska okända tunnlar, det är inte många som vågar det eftersom det bor en del vilda djur där inne som kan attackera om man inte är försiktig. Ett perfekt gömställe där vi kan försöka komma på ett sätt att få hem dig. Herr Alv vill förstås inte det, men så fort vi fått honom på rätt spår ska jag hjälpa dig på alla sätt jag kan, det är ett löfte! Och jag bryter aldrig mina löften. Gísl log mot Katharina, Hákon fnyste bara och tittade bortåt mot nordväst.

I skuggan av stenen vilade de i en timme, Lea somnade och Katharina dåsade också lite grann, när Hákon plötsligt for upp och en pil landade på platsen han hade befunnit sig på en sekund tidigare. Katharina och Lea for också upp och tittade sig omkring. Från norr kom de soldater som tidigare hade jagat dem, fem män var på väg mot dem med dragna svärd, stålet blänkte i den skarpa solen. Bakom dem stod sju bågskyttar som alla hade en pil i bågen och var beredda på att skjuta. Hákon hade dragit sitt svärd när han hoppade upp och Gísl hade själv laddat sin båge med en pil.

- Ta Lea och spring mot berget! Jag och Alven kommer när vi har besegrat dem!

- Va! Men om ni…

Men Lea drog i Katharina med förvånansvärd kraft för en liten flicka och de båda började springa samtidigt som Gísl släppte pilen och den genomborrade en av bågskyttarna i hjärtat. Hákon hade inga problem med soldaterna, han var mycket snabbare än dem. Det enda som syntes när han slogs var hans svärd Thornessa blänka i solen, nästan som om svärdet njöt av att döda. Hákon skar halsen av den första soldaten, behärskade sig lite med den andra och siktade mot benen, soldaten ramlade omkull. De tre återstående fick dödliga skador runt de svaga länkarna i ringbrynjan, armhålorna och lederna, allt hände i stort sett i ett svep. De fem bågskyttarna som var kvar (Gísl hade dödat en till medans Hákon tog itu med svärdsmännen) tog till flykten.

- Skjut dem! Om de kommer undan kommer de bara att kalla på förstärkning! ropade Hákon åt Gísl som började småspringa samtidigt som han avlossade fem skott i snabb följd, för en människa skulle det ha varit svårt att se halvalvens rörelser men Hákon som var alv hade inga problem, och det han såg gjorde honom lite imponerad. Att träffa rörande mål samtidigt som man själv rörde sig krävde mycket övning. Alla fem skott träffade där de skulle, i nacken, och de genomborrade halspulsådern eller luftstrupen bakifrån. Det hela hade tagit mindre än tre minuter.

Hákon gick fram till vakten som han hade skurit i benen, soldaten hade inget hopp om att överleva, Hákon hade skärt av minst en stor blodådra och soldaten blödde kraftigt.

- Varför förföljde ni oss? Varför mobiliserar Arne sin armé? Och hur kunde ni hitta mig när jag försökte ta mig runt er?! Hákon pratade fortare mot slutet och hade grabbat tag i soldaten och skakade honom när han inte svarade.

- Vem är du? Varför är jag… soldaten såg sig omkring och slöt ögonen. Den store Guden hjälpe oss… ett monster är löst… snälla… någon måste…, soldaten tittade bedjande på Hákon och Gísl innan han hostade till och blev stilla.

- Okeeej, Gísl drog ut på ordet, hur kom det sig att han inte hade någon aning om vart han är? Han och hans vänner har förföljt oss i en vecka, då borde man veta vart man är och varför.

- Någonting är fel, men vad? Hákon reste sig upp och började gå mot grottorna medans han torkade av Thornessa på manteln med en fundersam min.

Vad menade soldaten med sina oavslutade meningar? Vad är det som är fel? Vad för monster? Svar får ni senare :P

Den sista delen i kapitel 2 kommer upp innan onsdag då jag åker i väg i en vecka ungefär, alltså är det omöjligt för mig att uppdatera då, när jag kommer hem har förhoppningsvis min editor läst kapitel 3 och jag kan fortsätta ladda upp ^^

Här kommer som lovat bilderna på de fyra huvudkaraktärerna ^^ Credit för bilderna går till Malin :)

Lea och Katharina

Gísl med sin båge

Hákon

Bilden som helhet ^^

Mer bilder kommer med säkerhet men jag laddar inte upp dem förrän karaktären i fråga är med i storyn ;)

Och här kommer kapitel 2! Eller, en del av den iallafall :P

Kapitel 2

Hon hörde steg utanför cellen igen. Hon visste vad det betydde, hon ville inte. ”Gå iväg!” tänkte hon ”gå iväg och lämna mig ifred!” Men även om de hörde henne så skulle de bara skratta åt henne, vem skulle lyssna på ett monster? Ett monster så farligt att det var tvunget att bli behandlad som henne, vem skulle väl någonsin bry sig om något sådant?

Just då, på en annan plats, ryckte en svarthårig kvinna till där hon satt i en bekväm stol och log mot en stenskål fylld med vatten. Hon blundade och såg ut att koncentrera sig och när hon öppnade ögonen såg hon inte lika glad ut.

- Fyra?! De skulle bara vara tre! Hon funderade och ropade efter en stund med ljus men ändå hård röst: Astor! Kom hit!

   En man i 30års åldern kom inrusande. Han hade en hök tätt bakom sig, men den slog sig ner en bra bit ifrån kvinnan, stirrandes misstänksamt på henne. Astor hade under tiden ställts sig på knä framför kvinnan och tittade frågande upp på henne. En stund senare skyndade han ut från rummet och upp mot ett högt torn, fortfarande med fågeln tätt i hälarna.

Det visade sig ganska snabbt att Katharinas rädsla för att inte hitta vatten var obefogad, Gísl hade sagt att han visste vad han gjorde och det gjorde han. Han hittade kanske inte vatten men han visste var det fanns kaktusar och han kunde utvinna saften från dem så gruppen behövde inte gå törstiga. Smaken var ganska så söt och speciellt i hettan var den riktigt uppfriskande. Men även om de hade kaktussaften så var det nästan olidligt varmt och Katharinas kläder klibbade mot huden, hemma i Sverige var det höst och hon hade kläder på sig efter det, hennes grå munkjacka var väldigt varm i hettan från öknen och Katharina hade tagit av sig den och knytigt den runt midjan, Gísl hade förstått att hon var varm men ville inte att hon skulle utsätta huden för direkt solljus och hade gett henne sin mantel att ta på sig istället. Katharina hade varit tveksam först, men den visade sig vara svalare än hon först trott. Det var nästan så att hon trodde att den faktiskt, på något magiskt vis, behöll samma temperatur hela tiden. Eftersom den hade en huva också blev huvudet inte så varmt heller. Katharina funderade om Leas och Hákons mantlar hade samma ”magiska” effekt även om Leas och Hákons var gröna och inte bruna som Gísls. Men hon avstod från att fråga. Även om manteln gjorde det svalare så var det fortfarande varmt och hela gruppen fokuserade på att komma framåt åt det håll som Gísl ledde dem åt. Hon började istället iaktta alla i gruppen, Lea gick på Katharinas högra sida och tittade vaksamt framåt och upp på himlen. Katharina kastade en blick uppåt för att se om det var något på den ljusblå himlen, det ända hon såg var en fågel cirkla högt upp. Katharina tittade ner på Lea igen, under den gångna veckan hade Katharina kommit att hålla av flickan som inte pratade. Om hon inte höll noga uppsikt över omgivningarna så lyssnade hon på allt som Katharina berättade om det lilla hon visste om växter. Lea hade stora bruna ögon som, tillsammans med skyggheten och det bruna långa, ganska trassliga håret, drog tankarna till ett rådjur. Leas kläder var smutsiga och trasiga och de gick i grönt och brunt och Katharina förstod att de skulle vara perfekta för att gömma sig i skog och gräs.

   Gísl gick en bit framför alla andra och även han var uppmärksam på omgivningen, men till skillnad från Lea tittade han ner istället för upp, Katharina hoppades på att han höll utkik efter ormar och skorpioner. Gísl hade sin långa båge i handen och kogret på ryggen, han hade ungefär tio pilar kvar, och hans kläder, en skjorta och ett par byxor, gick i gulbrunt. Han hade ett par mörka stövlar på sig i skinn och armskydd på sin vänstra arm. När Katharina hade frågat varför hade han sagt att det var för att skydda armen mot strängen på bågen som snärtade till där han släppte den. Om Katharina hade lärt sig Gísls ansiktsuttryck under den gångna veckan så var hans avlånga men mjuka ansikte antagligen rynkat i koncentration när de bruna, uppmärksamma ögonen svepte över omgivningarna.

   Hákon gick en bit ifrån alla andra. När Katharina sneglade på honom ur ögonvrån så såg han sammanbiten ut, han trivdes inte i deras sällskap. De svarta ögonen var riktade rakt fram men Katharina var väldigt övertygad om att hans spetsiga öron skulle varna honom om minsta ljud. Han hade en grå kortärmad tröja över en blå långärmad, han hade också skydd på handleden som stöd för när han använde svärdet som var på hans högra sida. Han hade blåa byxor och på smalbenen hade han benskydd och låga skor. Katharina förstod att Lea, Gísl och Hákon skulle kunna försvinna på några sekunder om de misstänkte att de var förföljda, men varför kunde då de soldater som följde efter dem se eller åtminstone veta var Hákon var när han försökte smita förbi dem? Katharina blev inte klok på det. Hon kastade en blick upp mot skyn och noterade att fågeln dök neråt, den hade säkert sett en mus eller liknande, kanske en orm. Katharina visste inte om mössen var framme på dagen, antagligen inte med tanke på hur varmt det faktiskt var. Längre fram såg Katharina en mörkare del bland det ljusgula gruset de gick på, det skiftade mellan sand och grus. Det mörka längre fram var en klippa såg Katharina, hon undrade om de skulle behöva klättra över eller gå runt den, hon hoppades på det senare, de hade inte sett soldaterna på ett tag men om de klättrade på en klippa skulle det vara lätt att skjuta ner dem.

Nya mystiska karaktärer och även beskrivningar på dem vi känner, jag känner själv att jag är bättre på att beskriva personer utefter bilder, vilket kanske inte är så bra med tanke på vad jag skriver xD Men har lyckats fixa hjälp mot det, har fått mina karaktärer ritade av Malin! Så imorgon eller i värsta fall i övermorgon kan ni förvänta er bilder på våra fyra huvudpersoner ;) Delen blev lite lång men kände att allas beskrivningar behövde komma med, kommentarer uppskattas :)

Här kommer del 2 av första kapitlet, lite händelselöst men vi får iallafall reda på en sak  i del 2 xD Nästa del jag lägger upp kommer från kapitel två ;)

Katharina tittade ner på flickan som hade hållit sig till henne hela veckan utan att säga ett ord. Hon hade sovit med Katharina, hjälpt henne plocka ätbara örter och växter med ett stort intresse, hjälpt till med matlagningen och det var bara med en massa övertalning som flickan inte följde med Katharina när hon behövde kissa. Katharina undrade var flickan kom ifrån och om hon hade några föräldrar och var de var någonstans i så fall. Alla försök Katharina hade gjort för att starta en konversation med henne hade bara mötts av tystnad och en sorgsen blick. Katharina undrade om det hade något att göra med den möjliga misshandel som hon måste varit med om för att få de hemska ärr som fanns på hela kroppen. En sak störde Katharina ännu mer än att flickan inte pratade.

- Vad heter du? Frågan kom mer av frustration än nyfikenhet och Katharina trodde inte hon skulle få ett svar, men flickan tittade på henne lite förvånat och glatt, böjde sig ner och började skriva i sanden. När flickan ställde sig upp stod det någonting i sanden, men Katharina kunde inte läsa vad. Det såg ut som runskrift. Det var tre tecken, det första var ett rakt streck med ett litet streck som började högst upp och gick ner en litet bit snett åt höger, det andra var också rakt med en prick i mitten och det tredje tecknet var rakt med ett snett streck från mitten som gick neråt åt vänster.

- Vad står det?

- Titta inte på mig, mänskliga runor skiljer sig från alviska. Katharina började bli lite fundersam över Hákons nyfunna förmåga att prata.

- Jag kan läsa människornas runor. Det står Lea, sa Gísl och tittade på flickan, som nickade och såg glad ut. Katharina fick lite dåligt samvete över att hon inte hade frågat tidigare om Leas namn, när hon inte hade sagt det själv och det också gick upp för Katharina att hon inte kunde eller ville prata hade inte Katharina ens tänkt på att Lea kanske kunde skriva.

- Ska vi gå snart, jag tycker inte om att stå stilla med soldater några kilometer ifrån mig! Sa Hákon frustrerat.

Katharina tyckte likadant även om hon inte sa något, och den lilla gruppen började gå igen in i öknen. När Katharina gått ett par steg kände hon en konstig känsla dra över henne, hon hade svårt att sätta fingret på det men det kändes lite som om någon drog en slöja över henne men eftersom ingen av de andra sa något höll hon tyst om det, och i hettan som hade ökat gradvis när de rörde sig söderut glömde hon snart bort det.

Då är kapitel 1 avslutat ^^ Kapitel 2 är lite längre så kommer trologtvis att bli 3 delar, men nu när hela grejjen har kommit igång vad säger ni? Finns det saker jag kan förbättra? Något ni tycker är extra bra? Kommentera gärna :)

Eftersom jag tycker att arbetet med kapitel 3 går framåt så lägger jag ut första delen från kapitel 1 idag, men förvänta er inget mer den här veckan. Vi går alltså in mer i själva storyn nu, säg gärna vad ni tycker :)

Kapitel 1

Katharina tittade ut över öknen som enligt Gísl började där de var nu, fast Katharina tyckte att de hade vandrat i ett ökenlandskap ganska länge med sand och växter som avlöste varandra. Sällskapet hade gått upp innan soluppgången för att packa ihop och radera ut alla spår som visade att de hade stannat där, precis som alla de andra dagarna. Men trots att de höll ett högt tempo och pressade sig själva till bristningsgränsen var soldaterna som jagade dem fortfarande efter dem och på ungefär samma avstånd som förut. Gísl hade sagt att de hade större chanser att komma undan i öknen än ute på slätten eftersom soldaterna inte visste hur man överlevde där och de hade alla gått med på att försöka ta sig dit, Hákon ganska så motvilligt. Nu, efter en veckas resande, var de äntligen framme och Katharina visste inte riktigt om hon skulle vara glad över att de kanske skulle kunna skaka av sig soldaterna eller om hon skulle vara orolig över deras chanser att överleva i en öken. Den enda som visste hur man skulle överleva i den stora sand- och gruslåda som bredde ut sig framför dem var en halvalv som hon känt i en vecka. Dessutom så hade de knappt någon mat med sig, bara lite grönsaker och örter som Katharina hade plockat föregående dag, och de hade inget vatten. Katharina visste kanske inte själv hur man överlevde i öknen men hon visste att utan vatten var man körd.

– Gísl, är det verkligen en bra idé att gå ut i öknen utan vatten?

– Vad snackar du om? Vi var ju överens om att vi skulle in i öknen för att skaka av oss soldaterna eftersom det är vår bästa chans? Du kan ju inte bara ångra dig när vi precis har kommit fram!

– Jag säger bara att det är en dålig idé att gå in i öknen utan vatten, jag vet inte hur det är med alver men människor kan inte klara av att gå omkring utan vatten i extrem hetta särskilt länge.

&minus; Alver överlever kanske en dag mer än människor, Katharina tittade förvånat på Hákon, det var hans första mening på två dagar.

&minus; Wow, kan du prata? Gísl var aldrig sen med att provocera Hákon när han för en gångskull pratade.

&minus; Ska vi gå ut i öknen eller ska vi stå här hela dagen? Hákon blängde bara på Gísl. Och om ni nu bestämmer er för att gå in, hur ska vi kunna skaka av oss soldaterna? De kommer aldrig ikapp oss även om vi stannar under nätterna så ni tre får vila, de följer bara efter oss för att se vart vi tar vägen, eller se till så att vi går den väg de vill att vi ska ta. Jag skulle vara borta vid det här laget om det inte var för att människorna verkar kunna se mig även när jag smyger iväg. Och om inte ens jag kan skaka av mig soldaterna, hur ska en halvalv lyckas? I sällskap med två människor?

&minus; Jag vet vad jag gör och jag vet hur jag ska skaka av mig soldaterna, jag vet till och med hur du ska kunna komma tillbaka till din älskade skog! Gísl var irriterad.

Hákon såg tvivlande ut men sa ingenting utan vände sig om och tittade tillbaka mot det håll de kommit ifrån. Hela tiden som han och de andra hade flytt från soldaterna hade de aldrig kommit så nära att soldaterna eller de själva kunde skjuta dem med pil och båge, när de stannade, stannade soldaterna. Det var bara om Hákon försökte ta sig åt alla andra håll, mot norr, väst eller öst, som soldaterna överhuvudtaget gjorde något och använde sig av mer pilar än Hákon trodde var möjligt att bära på eller attackerade i grupp med svärd för att hindra honom från att ta sig ifrån de andra tre. Hákon var säker på att han skulle kunna döda soldaterna och sen sticka iväg, men eftersom han inte ville provocera människorna för mycket innan han underrättat drottningen om den stundande attacken så drog han sig bara tillbaka. Han hade försökt många gånger att ta sig förbi både på dagen och på natten, med eller utan de andras vetskap men alla försök hade misslyckats.

Och då var kapitel 1 uppe! Eller en del av den iallafall ^^ Om ni har frågor eller kommentarer så kommentera gärna, jag bits inte, vill gärna ha kritik så att jag kan förbättra mig :)

Nu kommer sista delen i prologen, det är nu halvalven Gísl som berättar eller tänker tillbaka. Efter den här kommer vi gå in på kapitel 1, vet inte riktigt när den kommer upp, förhoppningsvis den här veckan, det beror på hur arbetet med kapitel 3 går ^^ Men först, prologen:

Gísl funderade också på varför han satt tillsammans med en alv vid en lägereld som om de var vänner eller bundsförvanter. Gísl hade alltid hatat alver sedan hans pappa lämnade honom och hans mamma i öknen för att leva ett bekvämt liv i alvernas skogar. Hans mamma dog ute i öknen bara ett år efter det, sorgen knäckte henne och hon förlorade livslusten. Gísl hade växt upp i öknen och levt som en nomad tillsammans med sin moster, men även hon hade dött efter några år i sjukdom. Gísl kunde klara sig perfekt i öknen och visste var han kunde hitta allt han behövde för att överleva, ja förutom kött som det var brist på. Han hade begett sig till Brunjård, den närmsta byn där han kunde skaffa kött. I Brunjård hade han sett allt som hände med Katharina och lillflickan men inte brytt sig, Gísl trodde inte att en människa ville ha hjälp av en halvalv och han ville inte ge den heller. Men en vakt som hade släpat fötterna efter sig fick syn på Gísl och av någon absurd anledning drog han slutsatsen att Katharina och Gísl reste tillsammans och började jaga honom också. Gísl flydde åt söder eftersom det var där han bodde och han hade så småningom kommit ikapp Katharina och flickan. Tyvärr hade soldaterna som tappat bort dem två, börjat jaga honom istället. De var hack i häl på honom och alla tre gjorde sällskap, vilket inte förbättrade situationen för någon. De lyckades komma ifrån soldaterna när Gísl tog flickan på ryggen och han och Katharina lyckades springa ifrån dem, Gísl hade blivit imponerad över hur snabbt den konstigt klädda flickan kunde springa. De lyckades komma tillräckligt långt ifrån soldaterna för att de skulle kunna gömma sig i ett buskage, en tillfällig lösning men Katharina hade varit tvungen att hämta andan. När hon hade gjort det var hon å andra sidan inte särskilt glad över att han hade lett soldaterna till henne igen och sagt att han var tvungen att se till att de inte var förföljda innan han lämnade de två på en säker plats. Gísl hade förvånat gått med på det, han och Katharina hade turats om att sitta vakt den natten medans de sov i buskaget efter en kall middag på den frukt som den lilla flickan hade stulit i byn och köttet som Gísl hade köpt. Nästa dag hade de mött Hákon som också varit förföljd av ännu fler soldater och de hade då minst tolv soldater efter sig. Gísl var inte så glad över att ha sällskap av en alv men var tvungen att, efter sex dagars resande med honom, erkänna att deras kombinerande sinnen hade hjälpt dem att hålla sig från total upptäckt från soldater även om de fortfarande var förföljda.

Och det var så som Gísl kom dit, de gröna partierna är små ändringar som jag gjorde från originalet, vilket betyder att ni inte riktigt behöver bry er om det, vill bara peka ut till de som redan läst den här delen att där har jag ändrat. Hoppas att ni tycker att det är läsvärt än så länge, och att ni vill fortsätta :D

Här kommer nästa prolog del, det är nu Hákon vi följer en stund, hur han kom att träffa Katharina. Senare i veckan, i morgon eller övermorgon, vi får se, kommer Gísl och sen börjar vi med kapitel 1! :D Men nu över till den sociala alven:

Hákon satt och funderade på vad som hade gjort att han satt vid en lägereld tillsammans med tre personer han aldrig hade träffat förut, än mindre ville träffa. För en vecka sen hade han fått ett uppdrag av Ástríðr, alvdrottningen. I nästan ett år hade alverna fått höra oroväckande rykten om att Arne, människornas kung, hade samlat alla stridsdugliga män i Dufor. Man visste inget säkert men alverna var oroliga att han kanske skulle attackera dem. Men eftersom alverna inte tyckte om att spilla blod i onödan ville de veta med säkerhet innan de eventuellt samlade ihop en egen armé. Det var det som var Hákons uppdrag, att ta reda på om Arne rustade upp för krig, och om han gjorde det, vem det var han skulle anfalla. Det fanns flera som Arne skulle kunna anfalla, både dvärgarna i nordväst och ökenfolket, vilket i och för sig inte var särskilt troligt då de enda som levde i öknen var nomader som ville leva efter sina egna lagar och definitivt inte behövde en armé för att besegras. Men när Hákon kom fram till huvudstaden i Dufor, Starkhållning, kunde han snabbt konstatera att en armé definitivt rustades upp. Av det som Hákon såg, verkade det som om strategin var ett anfall mot alvernas skogar och inte dvärgarnas berg eller nomadernas öken. Hákon förstod inte varför Arne ville kriga mot alverna, människor och alver hade skrivit på fredsavtal för tio år sedan och även om de två folkslagen var olika i mer än bara utseende så var båda sidor glada över att de rådde fred och samarbete mellan dem. Hákon beslutade sig för att så snabbt som möjligt ta sig tillbaka till alvernas huvudstad, Skogurins Hjarta, och berätta för Ástríðr om anfallet. Tyvärr hade det inte gått som planerat, någon hade upptäckt att Hákon hade varit i huvudstaden och snart var soldaterna efter honom. Hákon gjorde så gott han kunde för att skaka av sig dem men lyckades inte, utan han var tvingad att ta sig söderut istället för österut som han ville. Söder om byn Brunjård hade han stött ihop med Gísl, Katharina och den lilla flickan, som inte hade berättat sitt namn. Hákon följde bara med dem för att soldaterna var efter dem med, men så fort han såg en chans att komma undan från soldaterna skulle han lämna människorna och halvalven och bege sig hem och varna Ástríðr om anfallet, förhoppningsvis skulle det inte ta alltför lång tid så att Arnes armé inte skulle hinna attackera innan Hákon hann fram.

Det var Hákons anledning till att vara där, krig. Kommer han att hinna fram och varna alverna i tid? Och hur kommer det sig att människorna för det första rustar för krig när dem har ett fredsavtal, och för det andra; hur kunde dem hitta Hákon och hindra honom från att ta sig hem? Han är ju en alv...