Här kommer del 2 av kapitel 7 (också den sista delen ;P)

Katharina och Lea sicksackade mellan de raserade husen för att komma till ’Stora Sidogången’, en gång som skulle leda till baksidan av de berg de var i. Katharina hoppades på att det fanns en massa sidogångar som hon kunde gömma sig i, men innan hon hann fram hörde hon stegen från förföljare och kastade en blick bakåt. Dvärgarna sprang överraskande fort för deras korta ben. Dvärgar är snabba på korta sträckor, eller vad var det nu Gimli sa?        

       Hon försökta öka takten. Då snubblade Lea och drog med sig Katharina. De båda dvärgarna kom rusande mot dem, de hade dragit varsin stor yxa som de nu höjde över huvudena för att hugga de två flickorna. Katharina kunde helt plötsligt inte röra på sig, hjärnan skrek åt henne att resa på sig och springa men benen lydde inte och hon kunde bara hjälplöst se (stirra skräckslaget) när dvärgarna svängde ner yxorna mot henne själv och Lea.

       Från ingenstans kändes det som kom en ännu större yxa från sidan och stoppade de andra två, i sista stund då den ena yxan var tre centimeter från Katharinas huvud. Den tredje dvärgen, som var samma dvärg som hade följt med Hákon, tvingade bort de båda yxorna så Katharina och Lea kunde resa på sig. Han ställde sig framför dem som en sköld med vapnet i försvarsställning.

– Ni två barn, ni borde försvinna långt härifrån. Morana är efter er båda två.

– Vem är du? Andades Katharina fram, hon trodde inte hon kunde röra sig en millimeter även om ett tåg hade kommit rusande rakt mot henne.

– Jag är Simon, jag kom med alven för att försöka hjälpa er. Innan Simon hann säga något mer attackerade de två dvärgarna igen.

– SPRING! Jag tar hand om dem!

        Simons order gjorde så förlamningen i hennes kropp försvann och Katharina skulle just till att återuppta sitt försök att komma till Stora Sidogången när hon kastade ett öga bort mot Hákons och Gísls fight. Och hon stelnade till igen. I en perfekt cirkel runt de tre som slogs var det som om någon hade skapat en vägg av de stenar som låg runt om, men inte som en vägg för att blockera insyn utan de sidor som var spetsiga pekade in mot Hákon och Gísl. Morana hade höjt ena handen och nu sänkte hon den och pekade mot alven och halvalven som båda hade insett att det inte fanns någon väg ut. Båda två försvann ur sikte när de knivsvassa stenarna flög mot dem.

– HÁKON!! GÍSL!! NEEJ!!

Sen förlorade Katharina medvetandet.

Har inte börjat på kapitel 8 än, anledning är att jag inte riktigt vet hur jag ska fortsätta och eftersom verkligheten och universitetet helt plötsligt har kommit ikapp mig så vet jag inte hur mycket jag kommer hinna skriva, får jag tid och inspiration så kommer jag att skriva :)

Här kommer kapitel 7 del 1! Läs och tyck till :)

Kapitel 7

Hákon svingade svärdet snabbare än ett mänskligt öga kunde se, men kvinnan var återigen utanför hans räckvidd. Han rynkade pannan, även om hon var en Förtrollare så skulle han som alv vara snabbare… hon var farlig.

– Katharina! Ta Lea och sätt er i säkerhet, låt mig och Gísl ta hand om henne.

       Katharina tvekade en sekund, kastade en blick först på Gísl, sen Hákon och tillslut på kvinnan som log iskallt mot henne, innan hon nickade och vände sig som och sprang iväg med Lea i handen.

– Efter dem! Två barn kan väl två korta tjockisar som ni ta hand om?! Kvinnan kastade en blick mot de båda dvärgarna som stått stilla utan att röra en min under hela tiden, Hákon tog tillfället i akt och attackerade igen. Även Gísl hade börjat röra på sig och sköt iväg två pilar i snabb takt mot kvinnan, båda pilarna flög iväg och landade någonstans bland de raserade husen.

       Dvärgarna hade börjat röra på sig i en cirkel för att komma runt de stridande och rördes sig mot Katharina och Lea som sprang mot den bakre delen av grottan. Gísl tittade mot dem och övervägde i en sekund att skjuta dem men Hákon, som inte lämnade kvinnan med blicken, sade:

− Strunt i dem, jag hade sällskap på vägen hit.

Gísl lyssnade förvånat på de snabba stegen han kunde urskilja från någon som sprang runt husen och verkade röra sig mot Katharina och Lea, han höjde förvånat ögonbrynen när han insåg vem eller rättare sagt vad det var som sprang men han släppte det när kvinnan framför utan förvarning slängde iväg två eldklot, ett mot Hákon och ett mot honom själv. Båda lyckades ducka undan och eldkloten landade en bra bit ifrån dem. Försökte hon ens träffa oss? Undrade Gísl samtidigt som han la en ny pil i bågen och sköt mot kvinnan.

       Hákon använde sina öron för att höra var pilen var någonstans utifrån vindsuset och han började röra sig åt det håll som han trodde att kvinnan skulle ducka åt och till hans förvåning gissade han rätt. Han svingade Thornessa och det ryckte lite i mungipan när han kände att spetsen på svärdet träffade något. Kvinnan skrek, ett gällt skrik som skar i öronen på alla som var i närheten. När Hákon hittade kvinnan, som igen hade teleporterat sig till en annan plats, såg han att han bara hade gjort en reva i hennes klänning. Träffade jag bara klänningen? Utifrån hennes reaktion skulle man nästan kunna tro att jag högg av henne benet eller något. Hákon rynkade pannan, han visste inte hur han skulle kunna besegra en fiende som verkade vara snabbare än han själv och som dessutom kunde teleportera sig, skjuta eldklot och vem visste vad mer hon kunde göra. Det såg ganska hopplöst ut.

Nästa del kommer upp om någon dag :)