Här kommer del 2 av kapitel 7 (också den sista delen ;P)

Katharina och Lea sicksackade mellan de raserade husen för att komma till ’Stora Sidogången’, en gång som skulle leda till baksidan av de berg de var i. Katharina hoppades på att det fanns en massa sidogångar som hon kunde gömma sig i, men innan hon hann fram hörde hon stegen från förföljare och kastade en blick bakåt. Dvärgarna sprang överraskande fort för deras korta ben. Dvärgar är snabba på korta sträckor, eller vad var det nu Gimli sa?        

       Hon försökta öka takten. Då snubblade Lea och drog med sig Katharina. De båda dvärgarna kom rusande mot dem, de hade dragit varsin stor yxa som de nu höjde över huvudena för att hugga de två flickorna. Katharina kunde helt plötsligt inte röra på sig, hjärnan skrek åt henne att resa på sig och springa men benen lydde inte och hon kunde bara hjälplöst se (stirra skräckslaget) när dvärgarna svängde ner yxorna mot henne själv och Lea.

       Från ingenstans kändes det som kom en ännu större yxa från sidan och stoppade de andra två, i sista stund då den ena yxan var tre centimeter från Katharinas huvud. Den tredje dvärgen, som var samma dvärg som hade följt med Hákon, tvingade bort de båda yxorna så Katharina och Lea kunde resa på sig. Han ställde sig framför dem som en sköld med vapnet i försvarsställning.

– Ni två barn, ni borde försvinna långt härifrån. Morana är efter er båda två.

– Vem är du? Andades Katharina fram, hon trodde inte hon kunde röra sig en millimeter även om ett tåg hade kommit rusande rakt mot henne.

– Jag är Simon, jag kom med alven för att försöka hjälpa er. Innan Simon hann säga något mer attackerade de två dvärgarna igen.

– SPRING! Jag tar hand om dem!

        Simons order gjorde så förlamningen i hennes kropp försvann och Katharina skulle just till att återuppta sitt försök att komma till Stora Sidogången när hon kastade ett öga bort mot Hákons och Gísls fight. Och hon stelnade till igen. I en perfekt cirkel runt de tre som slogs var det som om någon hade skapat en vägg av de stenar som låg runt om, men inte som en vägg för att blockera insyn utan de sidor som var spetsiga pekade in mot Hákon och Gísl. Morana hade höjt ena handen och nu sänkte hon den och pekade mot alven och halvalven som båda hade insett att det inte fanns någon väg ut. Båda två försvann ur sikte när de knivsvassa stenarna flög mot dem.

– HÁKON!! GÍSL!! NEEJ!!

Sen förlorade Katharina medvetandet.

Har inte börjat på kapitel 8 än, anledning är att jag inte riktigt vet hur jag ska fortsätta och eftersom verkligheten och universitetet helt plötsligt har kommit ikapp mig så vet jag inte hur mycket jag kommer hinna skriva, får jag tid och inspiration så kommer jag att skriva :)