Okej, jag lovade ju en förklaring till till Hákons namn, right? ;) Så här kommer den (har du inte läst kapitel 6 ska du nog inte fortsätta läsa om du inte vill bli lite spoilad)

Jag valde namnet Hákon av en väldigt enkel anledning, DET PASSAR HONOM PERFEKT! Haha xD Men allvarligt, det gör det faktiskt, om man går in på hemsidan jag använder för att få tag på namn (Yes, jag researchar namnen till alla mina personer i berättelsen) Och Hákon har den fina betydelsen "Hög son", vilket passar då han är en prins,right? Right?? Hehe, men såhär står det om namnet 'Hákon' på sidan behindthename.com: Fornordisk form av Håkon, också från den moderna islänskan. Namnet Håkon är där en länk där man kan läsa: Modern norsk version av fornnordiskans namn Hákon, som betydde "hög son" från há "hög" och konr "son". Låter det lite långsökt? Då får ni tycka det :P Hákon är alltså en hög son, i den här berättelsen av en hög ätt (sju norska kungar har för övrigt haft namnet Håkon, och i Sverige är Håkan motsvarigheten) ;P

Det var väl allt för idag, kommer kanske avslöja varför jag tog de andras namn någon gång i framtiden :)

Och innan jag går och sussar så tänkte jag ta och lägga upp HELA kapitel 6 åt er ;)

Kapitel 6

För första gången var hon lycklig. Riktigt lycklig. Det var en härlig känsla även om hon visste att den bara var kortvarig. Hon önskade att det alltid kunde vara så här. Sen slets världen sönder igen med en smäll och hon flög.

De gick tillbaka för att prata med Alethea, både Katharina och Gísl insåg att detta planlösa letande inte skulle leda någonstans, om Förtrollaren fanns bland nomaderna kanske han eller hon inte ens var där just nu, personen kunde lika gärna vara ute och vandra. Katharina var dessutom trött på själva grottan, hon kände sig instängd och som om grottans väggar för varje dag kom närmare och närmare. Idag kände hon sig även ännu mer illa till mods, det var som om hela hennes kropp skrek åt henne att ta sig ut ur grottan, men hon behärskade sig och fortsatte att gå bredvid Gísl och Lea som hon också höll i handen, Lea verkade också vara mer nervös idag än hon normalt sett var.

– Varför kom jag hit egentligen? Alltså om man ska tro Alethea så är det enda sättet att få mig hem att hitta en Förtrollare, borde det inte vara en Förtrollare som fick hit mig? Varför? Katharina tittade mot Gísl som hade blivit fundersam.

– Jag vet faktiskt inte, han kanske vill dig något? Eller något experiment som har gått fel? Jag hörde att innan de blev jagade så bodde flera vid människornas hov och arbetade för kungen, varför han vände sig emot dem vet jag inte.

Lea kramade Katharinas hand och Katharina kramade tillbaka.

Gången utvidgades och de klev ut i stenbyn, Katharina såg Alethea på samma ställe som hon hade varit den första dagen de hade kommit omgiven av en skara barn. Gísl såg sig omkring, något som han ofta gjorde när han kom ut i en öppen terräng hade Katharina märkt, han verkade inte se eller känna någon omedelbar fara för han fortsatte ut mot Alethea.

– Jaså ni är redan tillbaka? Ungdomar idag, inget tålamod alls. Alethea plirade mot dem över barnens huvud.

       Innan någon av dem hann svara hördes en hög smäll och Katharina kände hur hon lyftes upp i luften och kastades bakåt tillsammans med Lea, Gísl och en massa stensplitter, men otroligt nog så landade hon på fötter, oskadd, bara någon meter ifrån en stor krater som hade bildats där Alethea hade suttit för bara någon minut sen. Runtomkring henne låg hela byn i ruiner, inte ett hus var helt och från en del som var bebodda för tillfället kunde man se rörelser under allt som rasat in. Barnen som hade lyssnat på Aletheas berättelse låg utspridda runt kratern, en del rördes sig, andra inte, Katharina kunde se Alethea ligga mellan två raserade hus. Det var omöjligt att säga hur många som levde och hur många som var döda. Gísl ställde sig snabbt framför Katharina och Lea, hur det kom sig att de tre var okej hade Katharina ingen aning om, med en pil i bågen och blicken på riktad rakt fram på andra sidan kratern. Det var då som Katharina lade märke till kvinnan i ljusrosa klänning, hon stod på andra sidan och kollade, nej, borrade in blicken i Katharina som hade en obehaglig känsla av att vara naken. Lea stod bakom henne och höll med ett krampaktigt tag i Katharinas kläder samtidigt som hon darrade som ett asplöv.

– Så sött, försöker du skydda människan? Tror du verkligen att hon bryr sig om dig det minsta? När hon kommer hem kommer hon glömma dig på en gång och gå tillbaka till sitt normala liv. Så länge du bryr dig om någon kommer du alltid att bli sårad, men det spelar ingen roll, jag kommer döda er tre nu och sen leta upp alvprinsen och döda honom också, kanske jag låter hans mamma göra det, vilken syn det skulle vara, kvinnans röst blev mjuk som en kattunges och ögonen något frånvarande.

– Vad pratar du om?! Vem är du!?

Kvinnan kom tillbaka till nuet och fokuserade blicken på Gísl och hela hennes ansikte blev hårt som sten.

– Jag gillar inte att bli avbruten, halvalv, sa hon med en röst som dröp av gift. Hon lyfte ena handen och Katharina kunde svära på att hon såg eld i kvinnans handflata men precis då kom ett svärd farandes i en väldig fart från ingenstans och högg mot stället som hon stod på. Hákon tittade sig förvånat omkring när allt han högg var luft, kvinnan stod lugnt fem meter längre bort än hon hade varit för en sekund sen, med ett kallt leende på läpparna.

– Så du kom tillbaka, alvprins. Du sparar mig mycket mödosam tid, er skog är så fruktansvärt stor. Och nu ni fyra, är det slut på leken, detta kommer för alltid att bli er grav.

Prins? Vem sa något om en prins?? Hallå, vad är det som händer? Hehe, ja, varför inte en prins liksom, Legolas var ju en prins i LoTR :P Meeeen, skulle kunna ta "historien" om Hákons namn nu... Eller jag, anledningen till att jag valde just Hákon, men jag tror jag tar det imorrn istället ;P ^^