Och innan jag går och sussar så tänkte jag ta och lägga upp HELA kapitel 6 åt er ;)

Kapitel 6

För första gången var hon lycklig. Riktigt lycklig. Det var en härlig känsla även om hon visste att den bara var kortvarig. Hon önskade att det alltid kunde vara så här. Sen slets världen sönder igen med en smäll och hon flög.

De gick tillbaka för att prata med Alethea, både Katharina och Gísl insåg att detta planlösa letande inte skulle leda någonstans, om Förtrollaren fanns bland nomaderna kanske han eller hon inte ens var där just nu, personen kunde lika gärna vara ute och vandra. Katharina var dessutom trött på själva grottan, hon kände sig instängd och som om grottans väggar för varje dag kom närmare och närmare. Idag kände hon sig även ännu mer illa till mods, det var som om hela hennes kropp skrek åt henne att ta sig ut ur grottan, men hon behärskade sig och fortsatte att gå bredvid Gísl och Lea som hon också höll i handen, Lea verkade också vara mer nervös idag än hon normalt sett var.

– Varför kom jag hit egentligen? Alltså om man ska tro Alethea så är det enda sättet att få mig hem att hitta en Förtrollare, borde det inte vara en Förtrollare som fick hit mig? Varför? Katharina tittade mot Gísl som hade blivit fundersam.

– Jag vet faktiskt inte, han kanske vill dig något? Eller något experiment som har gått fel? Jag hörde att innan de blev jagade så bodde flera vid människornas hov och arbetade för kungen, varför han vände sig emot dem vet jag inte.

Lea kramade Katharinas hand och Katharina kramade tillbaka.

Gången utvidgades och de klev ut i stenbyn, Katharina såg Alethea på samma ställe som hon hade varit den första dagen de hade kommit omgiven av en skara barn. Gísl såg sig omkring, något som han ofta gjorde när han kom ut i en öppen terräng hade Katharina märkt, han verkade inte se eller känna någon omedelbar fara för han fortsatte ut mot Alethea.

– Jaså ni är redan tillbaka? Ungdomar idag, inget tålamod alls. Alethea plirade mot dem över barnens huvud.

       Innan någon av dem hann svara hördes en hög smäll och Katharina kände hur hon lyftes upp i luften och kastades bakåt tillsammans med Lea, Gísl och en massa stensplitter, men otroligt nog så landade hon på fötter, oskadd, bara någon meter ifrån en stor krater som hade bildats där Alethea hade suttit för bara någon minut sen. Runtomkring henne låg hela byn i ruiner, inte ett hus var helt och från en del som var bebodda för tillfället kunde man se rörelser under allt som rasat in. Barnen som hade lyssnat på Aletheas berättelse låg utspridda runt kratern, en del rördes sig, andra inte, Katharina kunde se Alethea ligga mellan två raserade hus. Det var omöjligt att säga hur många som levde och hur många som var döda. Gísl ställde sig snabbt framför Katharina och Lea, hur det kom sig att de tre var okej hade Katharina ingen aning om, med en pil i bågen och blicken på riktad rakt fram på andra sidan kratern. Det var då som Katharina lade märke till kvinnan i ljusrosa klänning, hon stod på andra sidan och kollade, nej, borrade in blicken i Katharina som hade en obehaglig känsla av att vara naken. Lea stod bakom henne och höll med ett krampaktigt tag i Katharinas kläder samtidigt som hon darrade som ett asplöv.

– Så sött, försöker du skydda människan? Tror du verkligen att hon bryr sig om dig det minsta? När hon kommer hem kommer hon glömma dig på en gång och gå tillbaka till sitt normala liv. Så länge du bryr dig om någon kommer du alltid att bli sårad, men det spelar ingen roll, jag kommer döda er tre nu och sen leta upp alvprinsen och döda honom också, kanske jag låter hans mamma göra det, vilken syn det skulle vara, kvinnans röst blev mjuk som en kattunges och ögonen något frånvarande.

– Vad pratar du om?! Vem är du!?

Kvinnan kom tillbaka till nuet och fokuserade blicken på Gísl och hela hennes ansikte blev hårt som sten.

– Jag gillar inte att bli avbruten, halvalv, sa hon med en röst som dröp av gift. Hon lyfte ena handen och Katharina kunde svära på att hon såg eld i kvinnans handflata men precis då kom ett svärd farandes i en väldig fart från ingenstans och högg mot stället som hon stod på. Hákon tittade sig förvånat omkring när allt han högg var luft, kvinnan stod lugnt fem meter längre bort än hon hade varit för en sekund sen, med ett kallt leende på läpparna.

– Så du kom tillbaka, alvprins. Du sparar mig mycket mödosam tid, er skog är så fruktansvärt stor. Och nu ni fyra, är det slut på leken, detta kommer för alltid att bli er grav.

Prins? Vem sa något om en prins?? Hallå, vad är det som händer? Hehe, ja, varför inte en prins liksom, Legolas var ju en prins i LoTR :P Meeeen, skulle kunna ta "historien" om Hákons namn nu... Eller jag, anledningen till att jag valde just Hákon, men jag tror jag tar det imorrn istället ;P ^^

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjena, jag har nu varit halvkrasslig/halvförkyld ett bra tag... För två veckor sen kom jag hem och sov hela eftermiddagen, gick upp och åt middag, var vaken i någon timme och sen gick jag och lade mig och sov hela natten. Det var likadant förra vecka...

Läste precis ut "The Legend of Eli Monpress" av Rachel Aaron och jag var bara tvungen att skriva om den! "The Legend of Eli Monpress" är en ihopsättning av 3 böcker: "The Spirit Thief", "The Spirit Rebellion" och "The Spirit Eater". Den här bokserien...

Igår var jag och syrran och kollade på The Hobbit The Desolation of Smaug så tänkte ta och dela mina tankar om den :)   Vi börjar med det negativa så tar vi det positiva på slutet, det största problemet jag hade med The Hobbit del 2 var början, d...

Fear är fjärde boken i Gone serien av Michael Grant. Perdido Beach barnen har delat på sig, ungefär hälften har flyttat till en sjö med Sam och resten är kvar i staden med Caine. Men en efter en börjar de upptäcka att kupolen som håller dem inne börj...

(I'm so bad at updating even though I have been reading)   Plague är den fjärde boken i Gone serien av Michael Grant. Barnen är fortfarande fast och vet inte hur de ska (eller om de kan) ta sig ut. Efter de händelser som avslutade Lies har barnen...