Jag har nu skrivit klart och skickat in kapitel 5 till min kompis som läser igenom och risar och rosar :D Hon har dock mycket att göra i skolan (som alla andra :P) Så vet inte när jag kan få tillbaka den, men nu vet ni att jag inte bara latar mig iaf ;P

Bara för att jag känner för det så skulle jag vilja HISSA vårt nya kök! Det är ljust och modernt! :D Inte riktigt klart men borde bli någon gång i veckan, men det är en härlig känsla som kommer när man går in där, och för första gången i mitt liv har vi en diskmaskin, HISS på det ;D

Samtidigt så skulle jag vilja dissa hur köket var innan, det var INTE kul, jag blev ledsen bara jag såg det D: med alla skåp ute i vardagsrummet, och ingenting kunde man hitta , nej glad för att det är borta nu! ;)

Sista delen i kapitel 4! :D Nu får ni reda på vad Hákon har för sig ^^

Hákon visste inte vad han skulle göra, hur hade det här gått till? Hur kunde hans folk, hur kunde hans mor, bli så här, vad för slags magi hade använts för att få dem att förändras så mycket? Han tittade ut över gläntan som låg framför honom, sprudlande av liv, med blommor i alla regnbågens färger som pollinerades av fjärilar som var ännu grällare och av bin som lyste av hälsa. En kanin kom hoppandes och stannade och drack ur en liten källa som sakta porlade igenom skogen och skulle senare mynna ut i sjön Fossa.

Hákon funderade över vad han kunde göra, något måste det finnas som skulle kunna hjälpa hans fränder. Men han visste inte hur man bröt förtrollningar, dessutom var det inte alvmagi, den enda magi han visste något om, så han hade ingen aning om vad man var tvungen att göra. Inte kunde han vända sig till någon annan för att få hjälp, alla som visste något om magi var antingen döda, eller bland dem som hade tagit till vapen så fort han visade sig i Skogurins Hjarta. Människorna utrustade för krig, likaså alverna, trots fredsavtalet, och trots att alverna inte attackerade någon utan en bra anledning och han hade inte ens kommit tillbaka med sin rapport än.

Hákon rycktes ur sina tankar när han tyckte att han hörde någon komma samtidigt som kaninen sprang iväg in i skogen. Han drog sitt svärd och intog försvarsställning mot andra sidan skogen där han nu tydligt hörde hur någon rörde sig och andades.

- Vem där?! Svara!

- Ta det lugnt, jag kommer ut med händerna över huvudet om du lovar att inte använda den där vassa saken, hördes en grov röst.

När Hákon nickade rörde sig gräset och buskarna och fram kom en... Dvärg. Dvärgen var så klart kortväxt, han kunde inte vara över en meter, med tjockt och yvigt rött hår och skägg uppsatt i flätor. Ett par nötbruna ögon tittade fram under allt hår. Han hade sina händer över huvudet precis som han sagt att han skulle och Hákon sänkte Thornessa, men hade henne fortfarande i ett tvåhandsgrepp utifall att.

- Jag vet att jag är på er mark, men jag behöver ta mig till Ingwaz utan att Morana hittar mig, och jag kan bara göra det igenom skogen. Snälla, jag måste hitta några, det är extremt viktigt!

- Ingwaz? Vad är det? Och vilka vill du hitta där? Hákon var, som vanligt, misstänksam.

- Du vet inte vad Ingwaz är?! Outbildade pojkvasker, det är bergen, och hela tunnelsystemet som nomaderna för tillfället använder som tillflyktsort och kallar Sandklipporna, det var en gång i tiden ett blomstrande dvärgsamhälle. Bland dem som för tillfället vistas där är det några som Morana är rädd för, jag måste ta mig dit och varna dem innan det är försent. Jag måste ta mig igenom skogen, snälla, låt mig passera, dvärgen såg bedjande på Hákon, han var fortfarande förbryllad över dvärgen. Dvärgar hatade skogar och öppna gröna landskap, dem ville ha berg omkring sig, dvärgen sa ju i och för sig att han var på väg till några, samma berg som Hákon kommit ifrån.

- Vem är Morana?

- En häxa och en lång historia, just nu är hon på väg till Ingwaz för att döda några ungdomar som tog sig dit medan dem var jagade av soldater.

Hákon tappade Thornessa och stod som fallen från skyarna.

Och in klampar en dvärg som kommer med nyheter om att våra huvudpersoner svävar i fara, denna Morana, varför vill hon åt våra huvudpersoner?

Jag har bara smått börjat på kapitel 5, vilket är ett resultat från mycket att göra, idé torka och skolstart, men har nu kommit igång litegrann men vi får se när den kommer upp. Under tiden ni väntar på kapitel 5 så kommer troligtvis den till engelska översatta versionen komma upp ^^ Och också en bild (och en mer utförlig berskrvivning) på vår dvärg att komma upp, eftersom jag inte helt är nöjd över längden på beskrivningen :)

(Kommentera?)

Äntligen kommer nästa del upp, vad har Alethea att berätta?

- Det här är Katharina och Lea, presenterade Gísl när de satt sig ner och fortsatte, som du kanske ser är Katharina lite annorlunda, hon säger att hon är från en annan värld och jag tror henne, men vi har ingen aning om hur hon kommit hit, förutom med magi, men det finns väl inga Förtrollare kvar eller? Alla tre tittade spänt på den gamla damen som hade vänt blicken mot något i fjärran, det såg ut som om hon tänkte tillbaka en bra bit. Som om hon var tvungen att tänka efter för att minnas allt, sen började hon berätta:

- Det var en massa år sen, jag var ung och hade precis börjat upptäcka det fina med att resa, jag var med min far på en handelsresa till Brunjård när jag såg en Förtrollare för första gången. Hon blev avrättad på order av kungen, Arnes farfar för övrigt. Jakten på Förtrollare hade börjat några år tidigare eftersom kungen såg dem som ett hot mot hela mänskligheten. Jag kommer ihåg att hon hade brandgult hår, inte den där röda färgen som alla rödhåriga har eller den blekta höfärgade som de blonda har, det här var samma färg som i en brand, alla olika nyanser av rött och gult, det var den vackraste färg jag någonsin sett och jag tyckte det var synd att hon blev avrättad. Efter det har jag mött andra Förtrollare, blivit vän med några av dem till och med. Jag har insett att jakten på dem var helt meningslös, de är inte annorlunda från oss, förutom att de har krafter. Det är som en människa med en kniv, antingen så använder han den till att skära hud eller så använder han den till att döda, man kan använda allt som vapen nästan men dem är inte förbjudna, när det är något främmande som man inte förstår så är det farligt oavsett hur det används. Jag skulle vara död om det inte var för en Förtrollare, räddade livet på mig efter att jag ätit någonting giftigt. På din fråga om det finns några Förtrollare kvar? Så klart det finns några kvar, jag hörde ett rykte om en väldigt ung Förtrollare för kanske femton år sen, eller var det lite längre sen? Nåja hur som helst blev hon tydligen jagad från huvudstaden, varifrån hon kom vet jag inte, dödade de soldater som jagade henne och försvann. Det är ett bra exempel på en Förtrollare som borde leva.

- Borde leva? Och om hon lever var är hon? Katharina såg sina chanser att komma hem rinna ut i sanden.

- Och om hon använder sina krafter till att döda vill jag inte direkt hitta henne, Lea verkar inte heller så positiv till den där Förtrollaren, Gísl nickade mot Lea som hade krupit närmare Katharina och gömde sig bakom hennes arm.

- Inte tror jag att ni behöver leta reda på den Förtrollaren, det var ett exempel på att dem fortfarande lever, ni kan leta mycket närmare er för att hitta en.

- Var? Katharina och Gísl frågade samtidigt.

- Någonstans i den här grottan, men innan ni springer iväg på era unga små ben vill jag ha hjälp tillbaka till mitt hus, allt berättande har gjort mig trött.

Gísl och Katharina hjälpte Alethea till ett av de uthuggna husen där hon vinkade iväg dem, och efter att ha diskuterat med varandra en stund bestämde de sig för att de inte hade något annat val än att börja leta igenom hela berget och dess gångar efter den Förtrollare som tydligen skulle finnas där.

Kommer dem att hitta denna mystiska Förtrollare? Det kommer ni inte få reda på nästa gång då den kommer handla om Hákon och hans möte med en oväntad filur, look forward too it ;)

Här kommer del två av kapitel 4 ^^ (on a side note, sommarjobbar för tillfället och när jag kommer hem är jag helt slut och är för trött för att skriva så kapitel 5 har inte ens påbörjats så det kan ta lite tid innan den kommer upp sen, hoppas ni förstår)

Ungefär två timmar efter att de bröt upp från Gísls hem kom de till vad som såg ut som en stad som huggits ut ur berget, dock var husen för små för att på ett bekvämt sätt hysa människor året om. Enligt Gísl var husen mest använda som förråd, nomaderna la upp förråd, eller la in värdesaker i husen som de hade tagit i besittning. Kanske inte ett beteende som var associerat med nomader, men att ha ett ställe där man kunde samlas under de varmaste månaderna var bekvämt på ett sätt. De som ville komma kom, man berättade historier för varandra och uppdaterade varandra om saker som man sett eller hört, det var en bra samlingsplats. De som hade blivit för gamla för att resa stannade här, och det var här man kunde hitta den mystiska gamla damen Alethea. Enligt Gísl en mycket gammal dam som visste otroligt mycket om världen eftersom hon hade rest mycket, antagligen mer än någon annan människa någonsin gjort, dock är det omöjligt att hon har överträffat alverna. Enligt en del hade hon fått magiska krafter från alverna när hon besökte dem, men ingen visste med säkerhet.

- Kanske det är alverna vi måste prata med för att få svar på det här, muttrade Gísl för sig själv när de gick mot en samling av barn som satt i en halvring runt en krokig gammal dam som satt i en gungstol.

- Efter att jag lämnade alverna och begav mig hemåt hit till Sandklipporna visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, att resa runt hos människor lockade inte eftersom jag redan mött alver och dvärgar, dessutom är allt människoland mellan Sandklipporna och Dvärgabergen redan känt, och en del land söder om Sandklipporna kan vi nomader utan och innan. Men då tänkte jag; ännu längre söderut då? Vet vi vad som finns där? Så jag begav mig av åt söder. Först så var det inget konstigt, öknen fortsatte med varierande ökenklimat. Men sen ändrades helt plötsligt terrängen, öknen blev till stäpp! Och mycket senare kom det en stor skog! Som jag senare fick reda på var en regnskog, till skillnad från skogarna uppe i norr, var den här skogen fuktig, och mycket, mycket äldre. Med ett djurliv ni aldrig sett maken till. Det tog inte lång tid för mig att inse att jag skulle förvilla bort mig själv om jag gick en längre bit in utan en guide, till min förtret fanns inga såna. Jag gick tillbaka till stäppen där jag bekantade mig med lite av folken där istället. Det som fångade mitt intresse mest var deras förmåga att handskas med vilda djur, de djur som vi ser som vilda och farliga kan dem handskas med på ett besynnerligt sätt. Jag såg ett lejon bete sig som en liten hundvalp mot en pojke, det ville hela tiden ha mer uppmärksamhet, gumman skrockade åt minnet. Men nu tror jag det får räcka för idag, seså iväg med er och gör lite nytta.

Barnen som suttit i en halvcirkel skingrades under en del protester tills det bara var Katharina, Gísl och Lea kvar. Gísl gick fram till kvinnan.

- Hej Alethea, har du tid att svara på några frågor som jag och mina vänner skulle vilja ha svar på? Gísl log mot kvinnan.

- Jaså, jag duger när det finns frågor att besvara men annars har du inte tid för mig, din lilla odåga, kvinnan kisade mot halvalven och sen vidare mot Katharina och Lea, men jag kan förstå orsaken till varför du har frågor, sätt er ner så får vi se om jag kan bringa lite ljus i era bekymmer.

Vad kan den gamla kvinnan ha att säga? Ta reda på det genom att titta förbi nästa gång jag uppdaterar ;)

(Kommentera? :))

Eftersom jag fick ett önskemål om att den första biten av kapitel 4 skull vara med så kommer den med ^^ (Men ni är väldigt dåliga på att kommentera, kom igen, jag bits inte o.O)

Kvinnan tittade ut över stenlandskapet, minnen kom över henne men hon tvingade ner dem igen och gick mot ingången till en grotta. Gången bakom den var upplyst och man såg väldigt bra hur gången var formad, nästan direkt märkte man att grottan ändrade karaktär lite grann, istället för att vara naturligt formad såg man att någon hade använt verktyg för att hugga ut en gång. Ganska snart mynnade gången ut till en stor grotta där själva grottan stod för skydd till dess kortväxta invånare, dvärgarna hade huggit ut husen ur berget. Den långa kvinnan stod ut där invånarna bara blev cirka 1 meter långa och många dvärgar stirrade på henne tills en av männen flämtade till.

- Morana?

Kapitel 4

Hon visste inte hur hon kom loss, det bara hände. Hon brydde sig egentligen inte hur eller varför, hon ville bara därifrån. Bort från de människor som orsakade sån smärta att hon bara ville dö. Hon sprang långt och länge och hela tiden önskade hon att hon hade sällskap. Någon hon kunde lita på, någon som kunde beskydda henne och få det onda att försvinna...

Fortfarande ganska kort, men men.. :P

(Kommentera?)

Och nästa del i kapitel kommer nu upp, vad har Katharina, Lea och Gísl som är kvar i grottorna för sig? :)

Under tiden som Hákon sprang mot skogen, hade Lea, Katharina och Gísl gått till det ställe som Gísl kallade för sitt hem. En liten grotta som hade sin ingång fem meter uppe i luften, utan en stege var det omöjligt för en människa att komma upp om han eller hon inte hade hjälp av flera andra. Gísl hade helt enkelt tagit Lea i famnen och hoppat upp med henne för att sedan hoppa ner och hämta Katharina. Nu satt dem runt en eld med en gryta som Katharina hade fixat och åt av den.

-Så, berätta, hur kom du hit? Försök komma ihåg allt, så har jag större chans att hjälpa dig, Gísl tittade över skålkanten medans han åt en av de bästa grytorna han någonsin ätit sen hans mamma dog.

- Det är det som är grejen, jag vet inte. Jag skulle plocka grönsaker till kvällsmaten, mina föräldrar är båda värdelösa på matlagning och jag är rädd att min lillasyster ska bli matförgiftad så jag tar hand om matlagningen, och var på väg till grönsakslandet när jag helt plötsligt står utanför... var det Brunjård det hette? Katharina fortsatte efter en bekräftande nick från Gísl, jag kände ingenting speciellt, jag hörde ingen mystisk röst som sa någonting, det var bara som att gå ut genom en dörr och se något man inte förväntade sig.

Lea drog försiktigt i Katharinas tröja och när Katharina tittade på henne såg det ut som om hon ville säga någonting men ändrade sig och räckte fram skålen, Katharina log och fyllde på skålen med mer mat, av någon anledning ville hon beskydda denna rädda flicka som hon inte visste något om.

- Hmm, det låter som om du kom hit med magi, om du nu inte bara jäklas med mig och bara sitter och hittar på allt, men med tanke på alla saker du vill ha när du lagar mat verkar det otroligt, jag har aldrig hört talas om hälften av dem, ”mixer” ha!

- Magi? Finns det magi?! Katharina såg chockat på Gísl

- Alltså, det där är omtvistat, alvdrottningen sägs kunna en del magi, det är hon som skyddar själva skogen mot inkräktare, men ingen förutom den kungliga familjen vet hur det funkar, eller, den kvinnan som gifter sig med drottningens son får veta hur man använder den. Men i många legender talas det om Förtrollare som använder magi för hemska saker, förstör skördar, dödar skogar och djur och så vidare. Alla är rädda för att dem, och jag har för mig att det var prat om att en gick omkring för bara 19 år sen, men jag vet inga detaljer eftersom jag var liten då.

- Jag tror jag blev kallad för Förtrollare av en gammal man i Brunjård, hur vet man om någon är en Förtrollare? Katharina såg undrande på Gísl.

- Jag har för mig att min moster sa att de hade något som var annorlunda, något som stod ut väldigt mycket, som dina kläder till exempel. Jag har hört att konstiga färger på ögonen, eller naglar som är formade som spetsiga klor eller konstiga färger på håret har varit några av Förtrollarnas kännetecken.

- Okej, men vad jag vet så är jag ingen Förtrollare, så hur kunde jag komma hit? Även om jag inte tycker illa om dig, Lea och Hákon så vill jag hem, vem vet hur mina föräldrar reagerar när de inser att jag är spårlöst borta, eller hur de över huvudtaget får mat utan mig?

- Du bryr dig verkligen om din familj eller hur? Okej, jag kanske inte kan så mycket om magi eller annat, men jag tror jag vet någon annan som vet, hon kallas Trollpackan, men egentligen heter hon Alethea. Hon har rest mycket och vet det mesta som finna att veta om de mest konstiga saker, hon bor bara två timmar härifrån, så vi kan ju börja gå direkt. Gísl reste sig och började gå mot utgången.

- Så det spelar ingen roll vilken tid eller ras, alla ungkarlar tycker att disken kan vänta tills den stinker? Katharina reste sig och skakade på huvudet medans hon sträckte sig efter Gísls skål och gick bort med alla tre skålarna till en säck med vatten. Lea log och Gísl såg lite förlägen ut när han gick fram till Katharina och hjälpte henne att diska och plocka bort den överflödiga maten.

Oooh, en ny karaktär? Inte så mycket action men lite sammanfattning kanske, och lite vidare planerning för vad de ska ta till sig under de närmsta timmarna, oh, och ville ni veta mer om Hákon? Too bad :P

Nästa inlägg ( som kommer upp när jag hinner och orkar) Kommer vara den avslutande delen av kapitel 3, men den är extremt kort eftersom jag inte ville att det här inlägger skulle bli så långt så nu frågar jag er, vill ni ha en bit av kapitel 4 med i samma inlägg? Om ni inte svarar så kommer ni bara få avslutande delen av kapitel 3 ;)

Och här kommer äntligen nästa del i Resan :D Det är nu Kapitel 3 Del 1!

Kapitel 3

Den svarthåriga kvinnan stod och tittade ut genom ett fönster, utanför bredde öknen ut sig, på andra sidan slottet började en bit bort en djungel att ta över vegetationen.

– En liten ändring i planen är allt som behövs, det är inte första gången. Ett kallt leende skymtade till i ansiktet och ögonen glödde till i en violett ton. Astor! Jag ska iväg och hälsa på några gamla vänner, se till så att inte alven försvinner!

– Tack Hákon! Vi hade aldrig kommit så här långt utan dig!

”Idiotiska människa. Hon är sämre än oss, svagare, i det närmaste blind och döv och kan inte ens komma i närheten av vår snabbhet. Jag behöver inte en sån varelses tacksamhet!” Hákon sprang fort genom gången, det hade gått ungefär två timmar efter det att han hade lämnat de andra tre, och han kunde känna lukten av träd, en välkomnande och mjuk lukt bland stenarnas metalliska stank. Hákon tog ut stegen lite till när han kände en mjuk bris, och han kom ut i friska luften. Han tvärnitade. Pínulítill, den lilla handelsbyn som skulle finnas i slutet av tunneln, Hákon hade dragit sig till minnes att hans mor hade nämnt den för länge sen, var borta! Det enda som fanns kvar var ett dött skelett, allt var uttorkad, när Hákon försiktigt och tvekande gick ut på gräset smulades det sönder under hans sulor, och ett träd föll ihop bredvid honom av ett svagt vinddrag. Hákon kunde känna hur jorden skälvde, som om den grät, något hemskt hade hänt här och han kände hur fruktan grep honom, hade människorna gjort det? Hade dem redan invaderat? Hade de en sån fruktansvärd teknologi att de kunde släcka liv på det här sättet? Frågorna snurrade runt i Hákons huvud, hur, varför? Han fortsatte försiktigt runt i det döda landskapet, letade efter liv, någonstans borde det finnas någon som var vid liv. Men det fanns inte ens en insekt där, han kunde inte känna det minsta liv här. Då stannade han till igen. Barriären! Den magiska barriären som skulle hålla inkräktare ute ur skogen, den var sönder! Vem som helst och vad som helst kunde nu komma in i alvernas heliga skog. Vem hade makten att bryta igenom drottningens magiska barriär?! Utan att fundera mer satte han av mot den del av skogen som fortfarande levde, han sprang det fortaste han kunde, utan att se sig om, om han hade varit mer uppmärksam hade han kanske sett höken som cirklade uppe i luften, men hans tankar var redan i huvudstaden där hans mor bodde: Mor, jag kommer, håll ut lite till, dö inte!

Vad är det som har hänt i Pínulítill? Ja ni, det får ni inte reda på nu iallafall :P