Nu kommer sista delen i prologen, det är nu halvalven Gísl som berättar eller tänker tillbaka. Efter den här kommer vi gå in på kapitel 1, vet inte riktigt när den kommer upp, förhoppningsvis den här veckan, det beror på hur arbetet med kapitel 3 går ^^ Men först, prologen:

Gísl funderade också på varför han satt tillsammans med en alv vid en lägereld som om de var vänner eller bundsförvanter. Gísl hade alltid hatat alver sedan hans pappa lämnade honom och hans mamma i öknen för att leva ett bekvämt liv i alvernas skogar. Hans mamma dog ute i öknen bara ett år efter det, sorgen knäckte henne och hon förlorade livslusten. Gísl hade växt upp i öknen och levt som en nomad tillsammans med sin moster, men även hon hade dött efter några år i sjukdom. Gísl kunde klara sig perfekt i öknen och visste var han kunde hitta allt han behövde för att överleva, ja förutom kött som det var brist på. Han hade begett sig till Brunjård, den närmsta byn där han kunde skaffa kött. I Brunjård hade han sett allt som hände med Katharina och lillflickan men inte brytt sig, Gísl trodde inte att en människa ville ha hjälp av en halvalv och han ville inte ge den heller. Men en vakt som hade släpat fötterna efter sig fick syn på Gísl och av någon absurd anledning drog han slutsatsen att Katharina och Gísl reste tillsammans och började jaga honom också. Gísl flydde åt söder eftersom det var där han bodde och han hade så småningom kommit ikapp Katharina och flickan. Tyvärr hade soldaterna som tappat bort dem två, börjat jaga honom istället. De var hack i häl på honom och alla tre gjorde sällskap, vilket inte förbättrade situationen för någon. De lyckades komma ifrån soldaterna när Gísl tog flickan på ryggen och han och Katharina lyckades springa ifrån dem, Gísl hade blivit imponerad över hur snabbt den konstigt klädda flickan kunde springa. De lyckades komma tillräckligt långt ifrån soldaterna för att de skulle kunna gömma sig i ett buskage, en tillfällig lösning men Katharina hade varit tvungen att hämta andan. När hon hade gjort det var hon å andra sidan inte särskilt glad över att han hade lett soldaterna till henne igen och sagt att han var tvungen att se till att de inte var förföljda innan han lämnade de två på en säker plats. Gísl hade förvånat gått med på det, han och Katharina hade turats om att sitta vakt den natten medans de sov i buskaget efter en kall middag på den frukt som den lilla flickan hade stulit i byn och köttet som Gísl hade köpt. Nästa dag hade de mött Hákon som också varit förföljd av ännu fler soldater och de hade då minst tolv soldater efter sig. Gísl var inte så glad över att ha sällskap av en alv men var tvungen att, efter sex dagars resande med honom, erkänna att deras kombinerande sinnen hade hjälpt dem att hålla sig från total upptäckt från soldater även om de fortfarande var förföljda.

Och det var så som Gísl kom dit, de gröna partierna är små ändringar som jag gjorde från originalet, vilket betyder att ni inte riktigt behöver bry er om det, vill bara peka ut till de som redan läst den här delen att där har jag ändrat. Hoppas att ni tycker att det är läsvärt än så länge, och att ni vill fortsätta :D

Här kommer nästa prolog del, det är nu Hákon vi följer en stund, hur han kom att träffa Katharina. Senare i veckan, i morgon eller övermorgon, vi får se, kommer Gísl och sen börjar vi med kapitel 1! :D Men nu över till den sociala alven:

Hákon satt och funderade på vad som hade gjort att han satt vid en lägereld tillsammans med tre personer han aldrig hade träffat förut, än mindre ville träffa. För en vecka sen hade han fått ett uppdrag av Ástríðr, alvdrottningen. I nästan ett år hade alverna fått höra oroväckande rykten om att Arne, människornas kung, hade samlat alla stridsdugliga män i Dufor. Man visste inget säkert men alverna var oroliga att han kanske skulle attackera dem. Men eftersom alverna inte tyckte om att spilla blod i onödan ville de veta med säkerhet innan de eventuellt samlade ihop en egen armé. Det var det som var Hákons uppdrag, att ta reda på om Arne rustade upp för krig, och om han gjorde det, vem det var han skulle anfalla. Det fanns flera som Arne skulle kunna anfalla, både dvärgarna i nordväst och ökenfolket, vilket i och för sig inte var särskilt troligt då de enda som levde i öknen var nomader som ville leva efter sina egna lagar och definitivt inte behövde en armé för att besegras. Men när Hákon kom fram till huvudstaden i Dufor, Starkhållning, kunde han snabbt konstatera att en armé definitivt rustades upp. Av det som Hákon såg, verkade det som om strategin var ett anfall mot alvernas skogar och inte dvärgarnas berg eller nomadernas öken. Hákon förstod inte varför Arne ville kriga mot alverna, människor och alver hade skrivit på fredsavtal för tio år sedan och även om de två folkslagen var olika i mer än bara utseende så var båda sidor glada över att de rådde fred och samarbete mellan dem. Hákon beslutade sig för att så snabbt som möjligt ta sig tillbaka till alvernas huvudstad, Skogurins Hjarta, och berätta för Ástríðr om anfallet. Tyvärr hade det inte gått som planerat, någon hade upptäckt att Hákon hade varit i huvudstaden och snart var soldaterna efter honom. Hákon gjorde så gott han kunde för att skaka av sig dem men lyckades inte, utan han var tvingad att ta sig söderut istället för österut som han ville. Söder om byn Brunjård hade han stött ihop med Gísl, Katharina och den lilla flickan, som inte hade berättat sitt namn. Hákon följde bara med dem för att soldaterna var efter dem med, men så fort han såg en chans att komma undan från soldaterna skulle han lämna människorna och halvalven och bege sig hem och varna Ástríðr om anfallet, förhoppningsvis skulle det inte ta alltför lång tid så att Arnes armé inte skulle hinna attackera innan Hákon hann fram.

Det var Hákons anledning till att vara där, krig. Kommer han att hinna fram och varna alverna i tid? Och hur kommer det sig att människorna för det första rustar för krig när dem har ett fredsavtal, och för det andra; hur kunde dem hitta Hákon och hindra honom från att ta sig hem? Han är ju en alv...

Fick en påminnelse om förra inllägget, jag hade faktiskt två kompisar som var med i tecknartävlingen, fast jag bara nämnde en, otroligt många och stora förlåt till dig! Självklart håller jag tummarna för er båda! Hörde att ni fick bra kommentarer från arrangörerna, så alla läsare, håll tummarna för båda mina vänner som hoppas vinna fina priser! :D

Och jag har varit på Uppcon hela helgen, haft JÄTTEKUL! :D Tänkte lägga upp lite bilder, försöka iallafall, jag och teknik funkar ibland men inte alltid <_<

Dem köade till garderoben, den blev ännu längre innan den krympte xD

Speedmeeting, här kan du möta andra som älskar samma sak som du, MANGA :D (och anime + spel)

Här står folk och dansar Caramelldansen, vet du inte vad caramelldansen är? Youtube ;)

Här sjunger vi nationalsången för Olivia, en japansk artist ^^

Här inne fanns det en massa spel man kunde spela, himmelriket för gamefreaks? :)

En kompis bidrag till en tävling, minecraft inspirerad, håll tummarna för att hon ska vinna! :D

Killen i spetsigt hår (Zaraki Kenpachi) var sjukt skön tyckte jag även om jag aldrig pratade med honom ^^ Supersnygg dräkt!

Har en del filmer också, men får inget ljud på dem, så får vänta med uppladdning av det, eller så kommer dem inte alls <_< Gah, hatar det här XD

Inte ett story inlägg, men det här kanske också är kul? Vad tycker ni? :)

Hejsan alla! Här kommer en till del i min story som nu kommer få den fina titeln "Resan". Det är ingen spikad titel men den får duga så länge. Det är nu som det hela börjar kan man säga, eller typ

Prolog

Katharina tittade på de två männen på andra sidan elden, som brann mindre nu än för en timme sedan. Sedan tittade hon ner på barnet som låg i hennes knä och sov. Katharina kunde inte riktigt förstå att för en vecka sedan satt hon i skolan och skrev ett prov i biologi, och nu satt hon här ute i vildmarken med en alv och en halvalv och var på flykt från kungen i ett land hon aldrig hört talats om, eller som hon aldrig för sitt liv ens kunde förstå existerade.

Hon hade bara gått ut för att plocka morötter till dagens gryta efter att hon kommit hem från skolan, och sedan var hon någon helt annanstans. Framför sig hade hon inte grönsakslandet utan en 1500-talsby med människor klädda i, för henne, konstiga kläder. Katharina hade försiktigt gått in i byn. När invånarna hade fått syn på henne tittade de konstigt på henne, pekade och viskade. Det verkade som om det var marknad eller något liknande eftersom det hade funnits stånd med mat, kött, korvar, frukt och grönsaker, och även stånd med kläder, redskap och också boskap. Katharina hade, efter viss tvekan, gått fram till ett stånd där en gammal man sålde smycken. Han såg rädd ut, precis som alla de andra, men Katharina fick intrycket av att han var den enda som inte höll på att gripas av panik. ”Ursäkta men skulle du kunna tala om för mig vad det här är för ställe?” hade hon frågat. Mannen hade svarat med en lite darrande röst: ”Det här är Brunjård, en by som ligger i söder i landet Dufor. Unga dam, du borde ge dig iväg innan kungens soldater får syn på dig och tror att du är en Förtrollare”. Katharina hade inte förstått vad ordet ”Förtrollare” betydde men hon hade vänt sig om och tittat åt det håll dit mannen hade nickat åt. Där såg Katharina fem beväpnade män som jagade en liten flicka. De var på väg mot Katharinas håll, och hon som alltid hatat mobbare blev arg över att se fem män jaga en försvarslös flicka. Hon bestämde sig för att hjälpa barnet, konsekvenserna fick hon ta senare. Utan att tänka tog hon tag i flickan när hon var framme vid smyckeståndet och började springa med henne genom byn. Katharina såg deras chans att komma undan när en vagn med hönsburar svängde in på vägen de sprang på. Katharina gjorde en snäv sväng för att komma in på vägen som vagnen kommit ifrån och drog omkull vagnen på samma gång så att hönsen flög åt alla håll när burarna rasade ner på marken och gick upp. På något vis lyckades Katharina och flickan komma undan i allt ståhej som de skapade och sprang in i skogen som kantade byns södra ände. Väl där inne tog de sig försiktigt fram utan att lämna något spår efter sig.

Katharina visste inte riktigt vad hon skulle göra efter det, eller hur hon skulle ta sig hem för den delen. Men flickan hon räddat drog Katharina med sig utan att säga ett ord och snart träffade de på Gísl, halvalven, och ytterligare en dag senare mötte de Hákon, alven. Nu en vecka senare satt hon här framför en lägereld, med en alv som inte var särskilt pratglad och en halvalv som var riktigt trevlig även om han kunde ha ett hemskt humör, speciellt mot Hákon. Hákon sade nästan aldrig någonting och han verkade inte tycka om vare sig Katharina, flickan eller Gísl och Katharina undrade varför han överhuvudtaget följde med dem. Men det verkade som om de alla var jagade av människornas kung, även om hon inte var säker på varför hon också flydde. Hon hade ju inte gjort något. Katharina trodde att Hákon följde med dem för att han mest blev tvingade till det eftersom de drevs söderut av soldater. Snart skulle de vara tvungna att gå in i öknen, som enligt Gísl låg bara en dagsfärd från där de var nu. Katharina var inte så glad över tanken på att vara jagad i en öken, men de hade inte så mycket val och kanske skulle de lyckas skaka av soldaterna där.

Jaha, där kom Katharina in i bilden, och ni fick även höra talas om 3 karaktärer till, nästa inlägg kommer handla om Hákon, den mystiska alven, håll utkik ;)

Den gröna delen mitt i är det som jag redigerat från första utkastet, med andra ord, har ni  redan läst prologen kommer den biten nu vara lite annorlunda, jag har tänkt ändra där ett tag men inte gjort det förrän nu, har ni aldrig läst den förut behöver ni inte bry er om det ;)

Som utlovat kommer jag att ladda upp min story (som än så länge inte har ett namn, ett provisoriskt kommer komma upp när jag börjar med main storyn). Det som kommer komma upp nu är en slags pre history, bakgrunden till den är att vi fick en uppgift i Engelska, vi skulle skriva en berättelse i Thrill and Suspense stil, så jag tänkte varför inte kombinera in den i min story? Det här är alltså det som händer tidigast i min story, den är på Engelska, deal with it, hittade inte översättningen som jag skrev, som dessutom inte är lika bra. Okej, berädda? And go!

She was running again. She didn´t understand why nobody accepted her. What was so different about her? She had two legs, two arms and one nose like everyone else.

Behind her a soft noise from a bow was heard and she threw herself down on the ground, ignoring the pain from her scraped palms and knees as she slid forward. The arrow made a soft swooshing sound when it missed her back with a few centimetres and peeled itself into a tree. She didn´t stay that way for long, and still ignoring the piercing pain, she started running again. Tears of anger blurred her eyesight so she couldn´t see what was in front of her until the last moment. She could still hear though, and the sound of her pursuers´ screaming echoed through the thick forest when she tried to put as much distance as possible between her and the big and obviously well guarded capital.

She started to get tired and she felt her legs becoming numb. She wouldn´t be able to get away, the guards would catch up to her and then behead her, feed her to the dogs with her body and let her head lie in the forest so some animal could erase the last evidence of her existence. When tears of anger once again started dropping down her face she tripped over a branch that had fallen from a tree and she fell into some bushes with thorns. Well aware that she couldn´t continue in this state, she was bleeding from her palms and knees and her whole body now had cuts from the very sharp thorns from the bush. Her body was also trembling from exhaustion and she was afraid that her heavy breathing would give her position away. She was lucky, the noise from the guards´ armour would be able to drown the howling of a wolf and they didn´t hear her lying behind the grass coloured leaves trying to catch her breath.

While the general noise of the forest, accompanied by bird song, slowly became the loudest thing she could hear, she started to think about her past months.

Her mum had passed away after several years of illness and after her mum was buried, she had started to look for a new place to live.

She had started with the elves; her mum had mentioned that some elves in the outskirts of the thick and gloomy forest where they lived didn´t hate humans as much as their brethren in the deepest parts of it. But she had barely stepped into the village, she hadn´t even opened her mouth when she heard a scream, a scream that sounded like a lot of bells ringing in chorus, but still a scream of fear, and all the almost luminous elves near her either rushed up in trees or grabbed the nearest thing that could be used as a weapon. They turned their pointy, yet soft faces filled with anger towards her. They started hunting her, though they didn´t do more than that. They didn´t want her in their village but they didn´t want to kill her either. But that didn´t stop them from hunting her for a long distance, it wasn´t until she ran into the mountains, three days and 30 kilometres from the village, that she could stop and finally feel she was safe. Her body, on the other hand was too exhausted, from lack of food and not nearly enough water from her long jog. She collapsed behind a rock wondering if she would be able to wake up again.

She did wake up, but not in the same place as she collapsed, she was in a camp, a dwarven camp. The dwarves didn´t want to take care of her either, but they hated both humans and elves so she was surprised that they took care of her till she recovered. They also helped her to get out of the mountains and pointed out the direction for the human capital Stronghold. It took her two months to reach it and she crossed path with many villages along the way. She soon learned that if she showed herself, she would be chased away, so instead she waited until night fell and stole whatever she needed; food mostly, but also clothes. Her goal was the capital; she thought she would be able to get a job there.

“But as soon as I entered, they chased me away, tried to kill me, like the elves.” She stood up, it was dusk and everything seemed gray. Standing up wasn´t the best move, at the same moment a guard emerged from the shadows and stopped suddenly when he saw her. (They must have split up.) He didn´t hesitate for long and pulled his sharp sword from his left side and rushed forward. At first she was scared and couldn´t move, but the fear turned quickly into anger. Why did they want to kill her? What had she done? As she started to scream, not from fear, but from anger, a fire started to spread through her. It didn´t hurt her but it was hot. The guard stopped, first she thought that he must be surprised, but then she realized he was screaming too, from fear. And then something was released from her, it looked almost like an invincible force made its way through the air.

All life in a radius of ten meters from her just died. The leaves dried up and disappeared in a gloomy gust of wind. The grass met the same destiny, and the trees dried up, leaving empty shells and skeletons around her. No animal where still in the area, but the guard was drained of all bodily fluids in two seconds, and fell to the ground in a pile of bones. At first she was scared that the same thing would happen to her but she realized soon that she was the one that had done this, and she became happy. She didn´t know where this powers came from or if she always had possessed them. She had completely forgotten about the guard, he didn´t deserve her attention now that he was dead. The only thing she could think about was that she could fight back now!

“No, I can do more than that! If I can learn to control this power I can do whatever I want!” And with an evil grin on her face she turned south, the only direction she hadn´t gone to yet and as she disappeared in the night and the dark forest, her red eyes glittered with joy at the thoughts of everything she would be able to do.

That's it. Första delen är uppe, hoppas det inte blev alltför långt, ska försöka dela upp de andra lite beroende på kapitel längd. Tankar, kommentarer eller annat är uppskattat. Jag kommer försöka lägga upp ett inlägg i veckan, men jag är också lite i behov av hjälp med info samling och liknande, har jag inte fått det så kan jag inte fortsätta förrän det kommer, hoppas ni har överseende ^^

Nu ska jag inte babbla mer! Hej så länge

Jag kommer gå in på en ny fokus när det gäller den här (ganska döda) bloggen. Jag ska lägga upp min fantasy berättelse som jag håller på och skriva och så får ni helt enkelt säga vad ni tycker om ni har något att säga, ska försöka komma upp med inlägg några ggr i veckan iallafall, så får vi se om jag lyckas liva upp den här saken :P

Börjar imorgon, ses då!

Jag har varit riktigt kass på att uppdatera min fina lilla blogg xD Inte har jag lyckats läsa ut några böcker heller xD A vad duktig man känner sig :P

Ska jag försöka summa upp vad som hänt tills nu? Jag kommer inte ens ihåg när sista inlägget kom xD Jaja, det har varit lov iallafall, jag gjorde i stort sett INGENTING, vilket var skönt, att vila upp sig var bra tror jag, nu är det bara en termin kvar sen är det sommarlov (xD) Jag har lyckats fylla arton också, av någon anledning blir alla andra glada för min skull, själv är jag inte lika glad, I AM A KID AT HEART, hela tiden, jag vill inte bli äldre, men inget att göra åt -.-'

Jag hälsade på en del kompisar också, eller ja, jag hälsade på två :P Härligt att hälsa på bästisen, att träffa den familjen är otroligt avkopplande, trots att jag gör mer hos dem än hemma :P Där har man kul kan jag lova!

Sen har jag också hållit i en filmkväll, vi tittade på Disney, I am a kid :P Det var jättekul att få se filmer man inte sett på JÄTTE länge, men som är riktigt bra! Kan rekomenderas att göra ;)

Jag har kommit längre i boken 'Den tredje Hemligheten' men inte läst klart den än, kommer mer om vad den handlar om när jag är klar ;)

Annars så har jag börjat läsa 'Hunter x Hunter', en japansk manga om en kille som vill bli en 'Hunter' så han kan träffa sin pappa, och jag har börjat titta på 'Starry Sky' en anime, vet inte riktigt om den är bra än, har bara kommit tre avsnitt och varje avsnitt är 11 minuter långt, men jag tittar så länge jag tycker det är intressant, sen skulle jag kunna rekomendera One Piece! Vet inte om jag har snackat om den förr men har jag det gör jag det igen iallafall, den är riktigt bra enligt mig, handlar om pirater och vänskap och äventyr. Huvudpersonen är Luffy (Monkey D. Luffy) som beger sig ut i världen för att bli Pirate King, på sin resa träffar han många intressanta människor, både fiender och vänner, några som blir hans 'nakama' (typ vänner/kompanjoner). Det som jag tycker är bra med den här mangan är att storyn faktiskt fortfarande är intressant efter över 600 kapitel, och att alla karaktärer som är med har en intressant personlighet, även om det är onda människor så är de inressanta och har sin egna personlighet, dessutom gick respekten upp för Eiichiro Oda (författaren(?) 'mangaka' på japanska) när jag läste att han kom på 9 karaktärer på 3 timmar, looks and history, what a guy :D

Jaaa, det är allt jag kommer på, see ya, och jag hoppas jag kan uppdatera mer i fortsättningen ;P