Och innan jag går och sussar så tänkte jag ta och lägga upp HELA kapitel 6 åt er ;)

Kapitel 6

För första gången var hon lycklig. Riktigt lycklig. Det var en härlig känsla även om hon visste att den bara var kortvarig. Hon önskade att det alltid kunde vara så här. Sen slets världen sönder igen med en smäll och hon flög.

De gick tillbaka för att prata med Alethea, både Katharina och Gísl insåg att detta planlösa letande inte skulle leda någonstans, om Förtrollaren fanns bland nomaderna kanske han eller hon inte ens var där just nu, personen kunde lika gärna vara ute och vandra. Katharina var dessutom trött på själva grottan, hon kände sig instängd och som om grottans väggar för varje dag kom närmare och närmare. Idag kände hon sig även ännu mer illa till mods, det var som om hela hennes kropp skrek åt henne att ta sig ut ur grottan, men hon behärskade sig och fortsatte att gå bredvid Gísl och Lea som hon också höll i handen, Lea verkade också vara mer nervös idag än hon normalt sett var.

– Varför kom jag hit egentligen? Alltså om man ska tro Alethea så är det enda sättet att få mig hem att hitta en Förtrollare, borde det inte vara en Förtrollare som fick hit mig? Varför? Katharina tittade mot Gísl som hade blivit fundersam.

– Jag vet faktiskt inte, han kanske vill dig något? Eller något experiment som har gått fel? Jag hörde att innan de blev jagade så bodde flera vid människornas hov och arbetade för kungen, varför han vände sig emot dem vet jag inte.

Lea kramade Katharinas hand och Katharina kramade tillbaka.

Gången utvidgades och de klev ut i stenbyn, Katharina såg Alethea på samma ställe som hon hade varit den första dagen de hade kommit omgiven av en skara barn. Gísl såg sig omkring, något som han ofta gjorde när han kom ut i en öppen terräng hade Katharina märkt, han verkade inte se eller känna någon omedelbar fara för han fortsatte ut mot Alethea.

– Jaså ni är redan tillbaka? Ungdomar idag, inget tålamod alls. Alethea plirade mot dem över barnens huvud.

       Innan någon av dem hann svara hördes en hög smäll och Katharina kände hur hon lyftes upp i luften och kastades bakåt tillsammans med Lea, Gísl och en massa stensplitter, men otroligt nog så landade hon på fötter, oskadd, bara någon meter ifrån en stor krater som hade bildats där Alethea hade suttit för bara någon minut sen. Runtomkring henne låg hela byn i ruiner, inte ett hus var helt och från en del som var bebodda för tillfället kunde man se rörelser under allt som rasat in. Barnen som hade lyssnat på Aletheas berättelse låg utspridda runt kratern, en del rördes sig, andra inte, Katharina kunde se Alethea ligga mellan två raserade hus. Det var omöjligt att säga hur många som levde och hur många som var döda. Gísl ställde sig snabbt framför Katharina och Lea, hur det kom sig att de tre var okej hade Katharina ingen aning om, med en pil i bågen och blicken på riktad rakt fram på andra sidan kratern. Det var då som Katharina lade märke till kvinnan i ljusrosa klänning, hon stod på andra sidan och kollade, nej, borrade in blicken i Katharina som hade en obehaglig känsla av att vara naken. Lea stod bakom henne och höll med ett krampaktigt tag i Katharinas kläder samtidigt som hon darrade som ett asplöv.

– Så sött, försöker du skydda människan? Tror du verkligen att hon bryr sig om dig det minsta? När hon kommer hem kommer hon glömma dig på en gång och gå tillbaka till sitt normala liv. Så länge du bryr dig om någon kommer du alltid att bli sårad, men det spelar ingen roll, jag kommer döda er tre nu och sen leta upp alvprinsen och döda honom också, kanske jag låter hans mamma göra det, vilken syn det skulle vara, kvinnans röst blev mjuk som en kattunges och ögonen något frånvarande.

– Vad pratar du om?! Vem är du!?

Kvinnan kom tillbaka till nuet och fokuserade blicken på Gísl och hela hennes ansikte blev hårt som sten.

– Jag gillar inte att bli avbruten, halvalv, sa hon med en röst som dröp av gift. Hon lyfte ena handen och Katharina kunde svära på att hon såg eld i kvinnans handflata men precis då kom ett svärd farandes i en väldig fart från ingenstans och högg mot stället som hon stod på. Hákon tittade sig förvånat omkring när allt han högg var luft, kvinnan stod lugnt fem meter längre bort än hon hade varit för en sekund sen, med ett kallt leende på läpparna.

– Så du kom tillbaka, alvprins. Du sparar mig mycket mödosam tid, er skog är så fruktansvärt stor. Och nu ni fyra, är det slut på leken, detta kommer för alltid att bli er grav.

Prins? Vem sa något om en prins?? Hallå, vad är det som händer? Hehe, ja, varför inte en prins liksom, Legolas var ju en prins i LoTR :P Meeeen, skulle kunna ta "historien" om Hákons namn nu... Eller jag, anledningen till att jag valde just Hákon, men jag tror jag tar det imorrn istället ;P ^^

Ville bara säga att Resan nu överstiger 10 000 ord! :D 10 030 för att vara exakt X3 Det går framåt om än långsamt :) Jag ska försöka skynda på kapitel 6, det borde komma ut snart, så fort det blivit igenomläst x)

Här kommer alltså den sista delen i den här lilla miniberättelsen, ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska kalla dem xD Anyway, tekniskt sett så har jag inte haft lektionen där vi ska läsa upp den hör och diskutera den, men jag lägger upp den ändå ^_^

En träff i skogen

Hon tog sig lätt fram med skidorna i skogen, det var en vecka sen den första snön hade fallit, och Karina hade varit ute och åkt skidor varje dag efter skolan. Just idag hade hon bestämt sig för att lämna skidspåren och åka in fritt i skogen, det var lite tyngre än spåren men hon gillade tystnaden, som om hon vore den enda levande personen på hela planeten, ja hon och trasten som sjöng någonstans ifrån träden.

Han sprang tyst fram nere på marken, snabbt och tyst, flocken var i säkerhet, de som hade klarat sig. Han var ute för att kolla reviret och se om det kunde finnas något byte som de kunde jaga ikväll. Han närmade sig platsen som hade varit scenen för det förskräckliga brottet mot hans familj, han kunde känna blodlukten som fortfarande satt fast på träden och marken. Också en annan lukt blandade sig i, en välbekant lukt, raggen reste sig och han blev mer uppmärksam på sin omgivning när han tog sig framåt obemärkt.

En kuslig tystnad, annorlunda från förut, hade lagt sig över skogen. Den var tung och Karina kände sig illa till mods. På marken låg ett halvätet kadaver av ett rådjur, det luktade illa, men någonting kändes fel med platsen, det var blod på träden en bra bit från kadavret, det kunde inte vara rådjursblod… hon tog sig närmare trädet samtidigt som hon undvek den döda kroppen. Efter en närmare titt på trädet såg hon också längre och grövre hår, med inslag av grått. Hon gissade på varg, med sorg i hjärtat då hon älskade de magnifika djuren, och hon förbannade de människor som tillät jakten på dem. Hon snurrade runt så fort det gick och avbröt sin tankekedja när hon snarare kände än såg att det var någon bakom henne. Hon stelnade till av skräck.

Han kunde känna hennes rädsla, den svepte över honom som en våg. Han ryggade undan från den, den känslan var inte vad han hade väntat sig från en av dem. Han hade förväntat sig mordlystnad, som om dem skulle jaga honom. Den här reaktionen gjorde honom osäker, han visste inte hur han skulle reagera, så han morrade och reste raggen: det här är mitt revir.

Hon reagerade med att rygga tillbaka, bra. Men det fanns något mer i hennes sätt att röra sig på än bara rädsla, när han synade henne kunde han också se… nyfikenhet? Han blev ännu mer förvirrad, men också säker på en sak, hon var inget hot, den här konstiga varelsen med långa fötter. Han ryckte i svansen, fnös och slängde med huvudet innan han vände sig om efter en sista blick på henne. Du kan stanna ett tag, men jag håller koll på dig.

Karina sjönk ner på knä och andades ut, när började jag hålla andan, efter att vargen hade gått sin väg. Hon skakade lite grann och satt kvar i några sekunder för att rensa tankarna, en livs levande varg! Hon hade träffat på en varg, hon kunde knappt tro det, men hon kunde fortfarande se framför sig hur han hade synat henne, som om han försökte ta reda på om hon var ett hot eller inte. Hon tog sig upp och började sen ta sig tillbaka samma väg som hon kommit ifrån, med en stickande känsla av att hon var iakttagen ända tills hon lämnade skogen, nästan som om vargen vakade över henne, eller så ville han bara bli av med henne.

Japp, det var det, nu får vi se när jag fortsätter med min huvudberättelse, jag har nästa kapitel i huvudet, det gäller bara för mig att jag ska sätta mig ner för att få tankarna i tryck ^^

Här är del 2 i den lilla serien vi skulle skriva, låt mig få säga sä här, jag är intre direkt nöjd med del 1 och 2, däremot så gillar jag del 3 x) Och det är därför som jag lägger ut det :P Jaja, här är "Jakt" där huvudpersonen är en, ja vadå? ;)

Jakt

Det fanns en ny lukt i luften. Han sniffade. Jo den var underlig och hörde inte hemma i skogen. Han vände sig om och varnade tyst familjen, men de fortsatte ändå framåt, mot bytet. Tyst, tyst över snön, han kunde känna kylan under tassarna, behaglig, den gjorde dem tysta och nästintill ostoppbara.

      Där framme mellan träden stod ett rådjur och åt från ett träd, det hade inte upptäckt flocken av rovdjur, vinden låg fel. Men plötsligt hördes ett skall, inte här, men inte särskilt långt borta heller. Det skygga rådjuret ryckte genast till och flydde bort från ljudet, men flocken ville inte bli av med bytet, inte efter allt spårande. Så som ett enda djur tog alla upp jakten. Ledarens instinkter sa honom att någonting var fel men han kunde inte upptäcka någon omedelbar fara, och för en stund glömde han bort det, när han tog ett kraftfullt hopp mot rådjuret och lät käkarna krama runt halsen. Han fick snart hjälp från resten av flocken och de hade snart ett dött rådjur till middag. Men precis efter att de hade ylat ut sin glädje hördes ett PANG! En flockmedlem tjöt till och ramlade omkull, ledaren kunde känna en frän lukt tillsammans med lukten han känt innan jakten, sen hörde han hundarna. Han skrek till åt de andra och de flydde åt alla håll precis när människorna kom inom synhåll.

Jag ska försöka få upp del 3 imorrn, efter att jag kommer hem, jag ska nämligen sova hos min kompis Matilda inatt! Ska bli kul att få träffas igen!

Jag vet, jag vet (tror jag) jag är seeeg på att lägga upp, men jag hittar inte riktigt tid, eller så spenderar jag den helt enkelt fel när jag får tid, men tänkte att jag kunde lägga upp någonting iaf, det är fyra stycken typ-noveller som jag skrivit å skolans räkning (kommer upp i separata inlägg under resten av veckan)

De är kanske inte världens bästa texter, men jag blev rätt nöjd med sista delen i en tredelad serie vi skulle skriva så allt får helt enkelt komma upp ^_^

Snöns återkomst

Hon öppnade försiktigt ögonen, utan entusiasm. Allt skulle ju ändå bara vara som det hade varit igår. Brunt och grått och trist och blött. Inga skidåkare skulle åka i skogen bakom huset där spåren alltid hade minst en åkare hela tiden, ingen skulle åka skridskor på sjön eller där skolans vaktmästare brukade spruta vatten för att göra en hockeyrink där alla elever hade idrott varje dag, hela vintern.

      För i år hade ingen snö kommit, knappt någon kyla, så alla vinteraktiviteter hon alltid såg framemot var inställda. Inga skidor, inga skridskor, ingen pulka och ingen snögubbe tävling med familjen.

”Dumma snö” muttrade hon innan hon tvingade sina tunga ben att ta sig över sängkanten och hon satte sig upp. En snabb blick ut utanför fönstret, av gammal vana, och sen mot klädhögen som låg mitt på golvet för att se om det fanns något som man kunde ha på sig. Sen tillbaka till fönstret, kunde det vara sant? Hon nästan flög upp ur sängen och öppnade fönstret för att kunna känna efter, var det verkligen så? Hade den äntligen kommit?

”JA! Mamma, pappa, det är snö, det har snöat, vakna!” Hon rusade ut ur sitt rum och sprang igenom hela huset fram till balkong dörren, någonstans på vägen snappade hon åt sig en fliströja, där hon tog på sig ett par tofflor och sen sprang ut i pyjamas för att få krama årets allra första snöboll.

Haha, detta är alltså första delen i uppgiften "Aktuella händelser i Sverige" och jag skrev den vid den tidpunkten då snön behagade dyka upp ;) Någon som vill se bilder från Kina förresten? Har några styckna som inte kommit upp på facebook :P

Halojjsan, var ett tag sen... <_<

Vet knappt hur jag ska fortsätta xD Jag har gjort klart kapitel 6 och det kommer upp så snart jag fått tillbaka det igenomläst, vet dock inte när det blir snart förhoppningsvis ;P

Kan ju passa på att tipsa om en bokserie som jag läser just nu, Gone heter den, första boken heter Övergivna, andra Hunger och tredje Lögner (På engelska Gone, Hunger och Lies). Handlar om hur alla människor som är över 15 år en dag bara försvinner och alla under 15 tvingas försöka leva utan dem, samtidigt som en del av dem utvecklar krafter och någonstans inom den barriär som har skapats runtom ett (relativt) stort område finns det någonting som lurar i mörkret. Vad jag vet planeras sex böcker, jag vet att 3 böcker är ute redan och tror att det finns fyra ute men är inte så där jätte säker, kolla wikipedia om ni vill veta ;P Författaren heter Michael Grant. Just nu ligger den på 4 av 5 hos mig, jag vill definitivt veta vad som hänt med alla föräldrar och vad som lurar ute i mörkret och försöker manipulera barnen! Så har ni inga böcker men vill ha en serie att läsa rekomenderar jag den här!

Jag ville bara kika in och säga att jag har inte glömt bort Katharina och de andra, jag har bara sjukt mycket att göra just nu och hinner inte skriva mycket, med matte, engelska uppsatser och en massa andra jobb som ska vara klara innan jul, men under jullovet (förhoppning tidigare) ska jag börja skriva igen!

Tror bestämt att jag lovade bilder på Morana när senaste kapitlet tog slut så varsågoda;

Hmm, undrar om inte min mobilkamera har bättre kvalite XD Även om bilderna blir väldigt mycket mindre... Aja, detta är Morana iaf ;) Nästa bild som kommer upp är på vår dvärg, dock är den inte klar ännu :)