Och har då fått tillbaka kapitel 5 och kan äntligen börja lägga upp igen, iaf för ett tag, har visserligen startat på kapitel 6 men en massa andra saker kommer emellan, skolan är en stor bov då den suger musten ur mig och jag inte känner mig så kreativ när jag kommer hem... Går dock en kurs som heter Litterär Gestaltning där man ska skriva en text varje vecka så jag antar att jag har fått ihop några vid det här laget och förhoppningsvis ska den ge mig inspiration och också göra mig ännu bättre! En har ni redan läst, den om Katharinas bakgrund, om det blir så att jag kombinerar och skriver något om Hákon, Gisl eller Lea så kommer dem naturligtvis upp här, men någon som skulle vara intresserad av att läsa det andra som jag också skriver? Uppdateringen skulle bli sjukt mycket jämnare om inte annat XD

      Men nog om det nu, här kommer startskottet på kapitel 5:

Kapitel 5

Gísl var på dåligt humör, de hade letat igenom grottsystemet i fem dagar nu och inte en skymt av en människa som skulle kunna vara en Förtrollare. Gísl sneglade mot Katharina som sov lugnt i hans säng som han erbjudit henne och Lea, han behövde inte mycket sömn i vilket fall som helst. Han lät tankarna vandra och fann att de till hans förvåning tog upp Hákon, han undrade om den irriterande alven kommit fram och varnat sitt folk än, eller om något hänt på vägen. Inte för att det var så troligt, det var en raksträcka hela vägen till Skogurin, vart än alven skulle sen skulle han säkert hitta. Hákon skulle klara sig, Gísl skakade på huvudet för att sluta tänka på honom. Istället tänkte han på Katharina, han hade trott på henne så fort hon sa att hon var från en annan värld, det var inte bara på grund av kläderna, som nu hängde på tork över elden efter en tvätt, men Gísl hade känt att det var något med henne som inte hörde till den här världen. Inte konstigt att soldaterna hade gett sig efter dem, om de trodde att Katharina var en Förtrollare så skulle de ha gjort allt för att fånga och döda henne. Gísl blev kall av bara tanken, Katharina var den första människa som behandlade honom som en person på en lång tid, Alethea hade visserligen ingenting emot honom men hon var en gammal gumma. Ända sen Gísls mamma och moster hade dött hade han varit ensam, människor tyckte inte om andra varelser än sig själva och alver misstrodde alla som inte var helalver, vilket hade gjort att Gísl inte hade så stort urval av ”hem”. Hans familj hade varit nomader redan innan men till skillnad från de andra höll de sig till sig själva och Gísl fortsatte med det, och resultatet blev att han hade varit ensam i flera år. För en ensam och ung halvalv var det ett svårt prov när han dessutom var misstrodd och fruktad, när han träffade Katharina hade han förväntat sig samma behandling från henne, kyligt och högfärdigt, men hon hade behandlat honom som en person. För Gísl var det en dröm som gick i uppfyllelse, även om han blev ledsen när han tänkte på att hon skulle tillbaka till sin egna värld så tänkte han hjälpa henne på alla sett han kunde.

För mig var detta ett spännande kapitel att skriva, inte minst för att det var utmanande, hoppas att ni kommer fortsätta läsa! ;) Även om jag inte hinner skriva så mycket som sagt så är det nu som det känns som att det kommer hända saker, har dock en del saker som fortfarande är lite oklara hur jag vill ha dem, men kommer att lösa det så klart! ;P Nästa del kommer upp senare i veckan :)