Här kommer alltså den sista delen i den här lilla miniberättelsen, ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska kalla dem xD Anyway, tekniskt sett så har jag inte haft lektionen där vi ska läsa upp den hör och diskutera den, men jag lägger upp den ändå ^_^

En träff i skogen

Hon tog sig lätt fram med skidorna i skogen, det var en vecka sen den första snön hade fallit, och Karina hade varit ute och åkt skidor varje dag efter skolan. Just idag hade hon bestämt sig för att lämna skidspåren och åka in fritt i skogen, det var lite tyngre än spåren men hon gillade tystnaden, som om hon vore den enda levande personen på hela planeten, ja hon och trasten som sjöng någonstans ifrån träden.

Han sprang tyst fram nere på marken, snabbt och tyst, flocken var i säkerhet, de som hade klarat sig. Han var ute för att kolla reviret och se om det kunde finnas något byte som de kunde jaga ikväll. Han närmade sig platsen som hade varit scenen för det förskräckliga brottet mot hans familj, han kunde känna blodlukten som fortfarande satt fast på träden och marken. Också en annan lukt blandade sig i, en välbekant lukt, raggen reste sig och han blev mer uppmärksam på sin omgivning när han tog sig framåt obemärkt.

En kuslig tystnad, annorlunda från förut, hade lagt sig över skogen. Den var tung och Karina kände sig illa till mods. På marken låg ett halvätet kadaver av ett rådjur, det luktade illa, men någonting kändes fel med platsen, det var blod på träden en bra bit från kadavret, det kunde inte vara rådjursblod… hon tog sig närmare trädet samtidigt som hon undvek den döda kroppen. Efter en närmare titt på trädet såg hon också längre och grövre hår, med inslag av grått. Hon gissade på varg, med sorg i hjärtat då hon älskade de magnifika djuren, och hon förbannade de människor som tillät jakten på dem. Hon snurrade runt så fort det gick och avbröt sin tankekedja när hon snarare kände än såg att det var någon bakom henne. Hon stelnade till av skräck.

Han kunde känna hennes rädsla, den svepte över honom som en våg. Han ryggade undan från den, den känslan var inte vad han hade väntat sig från en av dem. Han hade förväntat sig mordlystnad, som om dem skulle jaga honom. Den här reaktionen gjorde honom osäker, han visste inte hur han skulle reagera, så han morrade och reste raggen: det här är mitt revir.

Hon reagerade med att rygga tillbaka, bra. Men det fanns något mer i hennes sätt att röra sig på än bara rädsla, när han synade henne kunde han också se… nyfikenhet? Han blev ännu mer förvirrad, men också säker på en sak, hon var inget hot, den här konstiga varelsen med långa fötter. Han ryckte i svansen, fnös och slängde med huvudet innan han vände sig om efter en sista blick på henne. Du kan stanna ett tag, men jag håller koll på dig.

Karina sjönk ner på knä och andades ut, när började jag hålla andan, efter att vargen hade gått sin väg. Hon skakade lite grann och satt kvar i några sekunder för att rensa tankarna, en livs levande varg! Hon hade träffat på en varg, hon kunde knappt tro det, men hon kunde fortfarande se framför sig hur han hade synat henne, som om han försökte ta reda på om hon var ett hot eller inte. Hon tog sig upp och började sen ta sig tillbaka samma väg som hon kommit ifrån, med en stickande känsla av att hon var iakttagen ända tills hon lämnade skogen, nästan som om vargen vakade över henne, eller så ville han bara bli av med henne.

Japp, det var det, nu får vi se när jag fortsätter med min huvudberättelse, jag har nästa kapitel i huvudet, det gäller bara för mig att jag ska sätta mig ner för att få tankarna i tryck ^^