Här kommer del två av kapitel 4 ^^ (on a side note, sommarjobbar för tillfället och när jag kommer hem är jag helt slut och är för trött för att skriva så kapitel 5 har inte ens påbörjats så det kan ta lite tid innan den kommer upp sen, hoppas ni förstår)

Ungefär två timmar efter att de bröt upp från Gísls hem kom de till vad som såg ut som en stad som huggits ut ur berget, dock var husen för små för att på ett bekvämt sätt hysa människor året om. Enligt Gísl var husen mest använda som förråd, nomaderna la upp förråd, eller la in värdesaker i husen som de hade tagit i besittning. Kanske inte ett beteende som var associerat med nomader, men att ha ett ställe där man kunde samlas under de varmaste månaderna var bekvämt på ett sätt. De som ville komma kom, man berättade historier för varandra och uppdaterade varandra om saker som man sett eller hört, det var en bra samlingsplats. De som hade blivit för gamla för att resa stannade här, och det var här man kunde hitta den mystiska gamla damen Alethea. Enligt Gísl en mycket gammal dam som visste otroligt mycket om världen eftersom hon hade rest mycket, antagligen mer än någon annan människa någonsin gjort, dock är det omöjligt att hon har överträffat alverna. Enligt en del hade hon fått magiska krafter från alverna när hon besökte dem, men ingen visste med säkerhet.

- Kanske det är alverna vi måste prata med för att få svar på det här, muttrade Gísl för sig själv när de gick mot en samling av barn som satt i en halvring runt en krokig gammal dam som satt i en gungstol.

- Efter att jag lämnade alverna och begav mig hemåt hit till Sandklipporna visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, att resa runt hos människor lockade inte eftersom jag redan mött alver och dvärgar, dessutom är allt människoland mellan Sandklipporna och Dvärgabergen redan känt, och en del land söder om Sandklipporna kan vi nomader utan och innan. Men då tänkte jag; ännu längre söderut då? Vet vi vad som finns där? Så jag begav mig av åt söder. Först så var det inget konstigt, öknen fortsatte med varierande ökenklimat. Men sen ändrades helt plötsligt terrängen, öknen blev till stäpp! Och mycket senare kom det en stor skog! Som jag senare fick reda på var en regnskog, till skillnad från skogarna uppe i norr, var den här skogen fuktig, och mycket, mycket äldre. Med ett djurliv ni aldrig sett maken till. Det tog inte lång tid för mig att inse att jag skulle förvilla bort mig själv om jag gick en längre bit in utan en guide, till min förtret fanns inga såna. Jag gick tillbaka till stäppen där jag bekantade mig med lite av folken där istället. Det som fångade mitt intresse mest var deras förmåga att handskas med vilda djur, de djur som vi ser som vilda och farliga kan dem handskas med på ett besynnerligt sätt. Jag såg ett lejon bete sig som en liten hundvalp mot en pojke, det ville hela tiden ha mer uppmärksamhet, gumman skrockade åt minnet. Men nu tror jag det får räcka för idag, seså iväg med er och gör lite nytta.

Barnen som suttit i en halvcirkel skingrades under en del protester tills det bara var Katharina, Gísl och Lea kvar. Gísl gick fram till kvinnan.

- Hej Alethea, har du tid att svara på några frågor som jag och mina vänner skulle vilja ha svar på? Gísl log mot kvinnan.

- Jaså, jag duger när det finns frågor att besvara men annars har du inte tid för mig, din lilla odåga, kvinnan kisade mot halvalven och sen vidare mot Katharina och Lea, men jag kan förstå orsaken till varför du har frågor, sätt er ner så får vi se om jag kan bringa lite ljus i era bekymmer.

Vad kan den gamla kvinnan ha att säga? Ta reda på det genom att titta förbi nästa gång jag uppdaterar ;)

(Kommentera? :))